Dagarna är så korta när man vill skriva. Jag ställer klockan på 06 och rusar till mitt kontor. Bara för att i ett par timmar skriva på något som inte är på riktigt Det är en historia jag hittar på, om människor som inte finns.Världen finns bara inuti mig, och ändå känns den verkligare än allt utanför. Varför skriver man?När jag var tolv år glömde jag leken. Ett slag som förr eller senare träffar alla: leksakerna är en dag bara statiska. Men jag inser när jag skriver att skrivandet är en identisk känsla. Att rita A4 efter A4 på sommarlovet, lägga ut dem över hela golvet som en stad av prinsar och prinsessor och hundar.Coco Mellors sa till oss, älska era karaktärer. "Love your characters like childen, We are all, no matter our age, still in the painful and beautiful process of growing up". Respektera dem som om de vore riktiga människor. Ge dem allt det kött och blod du har att tillgå.Kanske är det därför det känns lite pinsamt, att vara så investerad i sitt skrivande. Det är utelämnande att brinna för något som bara är fantasi. Karolina Ramqvist skriver i Det är natten: "Varför skriver du? Men för vem är jag svaret skyldig? Det fanns inte något svar, och det hade jag vetat hela tiden, tänkte jag, men jag vågade kanske inte säga det förut: jag skriver för att skriva."Det bor små personer i mitt huvud som vill att jag ska berätta om dem. Släpp oss fria! skriker de. Okej, roam free säger jag, ställer klockan på 06 och springer till kontoret. Läs också: Varföööör skriver jaaag
