Annons
Annons

no wonder you’re looking thin when all that you live on is lipgloss and cigarettes


 

När jag var 19 år bestämde jag mig for att gå ner i vikt. Jag hade precis flyttat hemifrån, jobbade natt på seven eleven, sov konstiga tider och drack for mycket öl. Att jag i samma veva började ‘ta p-piller och gick upp på både bredden och längden (hej ny bh-storlek) gjorde att jag en dag inte riktigt kande igen mig pa bilder. Det kom smygande, som nagot som bara fastnade pa fotografi. Ett ”men vanta det dar ar val inte jag?”.

Annons

Jag hade precis flyttat hemifran och visste inte ens hur man kokade ett agg. Det kunde handa att jag at en pase jordnotsringar till middag. En hel pase, och sedan var jag redo for mitt attatimmarpass nagra gator bort pa valhallavagens seven eleven. En kvall i affaren var jag torstig och drack ett tetrapack gradde istallet for vatten. Det hade gatt ut och ingen skulle ju kopa det anda.

Jag hade aldrig ätit nyttigt i hela mitt liv. Jag behövde inte. Men fotografierna skar in i huden och jag var 19 ar och bestamde mig for att det inte kunde fortsatta sahar. Det var pa tiden att starta krig. Mot jordnotsringarna och 3 kronors nudelsoppa och vetskapen att jag kunde dricka mer ol an alla jag kande.

Sagt och gjort. 
Jag bytte allt bröd jag åt till knäckebröd, köpte matlagningsböcker och började laga rätter med bulgur och quinoa. Köpte ett träningskort.  Det gick fort att gå ner de fyra första kilona.  Min kropp blev nog forvanad over att jag brydde mig. Forstod inte var allt vitt brod och sena utekvallar tagit vagen.
 Men i takt med viktminskningen så växte min ångest. När gick gränsen? Kunde man äta godis ändå?  Min dagbok växte från prat om pojkar och kyssar till matscheman och midjemått.

På natten borjade mina drömmar fyllas av mat. Jag drömde att jag frossade i kanelbullar, vaknade kallsvettig. Började mäta varenda del av min kropp med måttband. Gick in i någon slags soppdiet och räknade varenda kalori.  Åtta månader senare hade jag ett BMI på 17 och jag skrev i min dagbok;
om jag bara slapp tänka på mat. om jag bara kunde överleva en enda timme utan att tänka på vad jag vill äta.

Till slut åt inte mer än 500 kalorier om dagen, tränade fyra dagar i veckan, sprang varje kväll. 
Och jag fick så himla mycket positivt respons.
sandra jag önskar att jag hade de där överarmarna.
vad smal du har blivit, vad fint

Det hände att jag åt i underkläder framför spegeln så att jag skulle tappa matlusten. 
Jag slutade gå ut också. Sparade mina fredagskvällar så jag kunde springa på lördagsmorgonen. 
Mina vänner ringde och sa ”sandra, har du blivit en toffel eller?”
Men jag var ingen toffel. Öl innehöll för många kalorier helt enkelt.
Ingen av mina vänner visste om det här. Inte min mamma. Inte ens min dåvarande pojkvän. Han visste kanske att jag tänkte på vad jag åt, men inte att jag åt så lite.
En gång kom han hem med ett paket yoghurt och han hade köpt den normala fetthalten och inte light. Jag slängde paketet i väggen, skrek åt honom.  Grävde mig ner i sängen och hatade min kropp. Jag var med i något slags viktforum på internet där vi peppade varandra att gå ner. 
Jag kunde köpa för små kjolar bara för att veta att jag skulle komma i dem om någon månad.

I februari 2007 gjorde jag slut med min pojkvan. Det var forodande for mitt hjarta och mitt livsschema blev rubbat. Jag orkade inte ga upp pa morgonen, forsov mig och hann inte ata frukost. Kom hem sent pa kvallarna, glomde trana, at en cheeseburgare till middag. Ville inte tanka, ville inte att nagot skulle vara som forut, det som paminde om honom. Jag sa upp mitt traningskort och slangde all bulgur jag hade i skafferiet. Slutade med mina p-piller, borjade ata spaghetti igen.  Gick med på ett ta ett glas vin en vardagskväll med en vän. Och langsamt men stadigt byggde jag upp en ny varld. En varld jag forsokte ma bra i. Och tio manader efter ett februari fanns inte langre nagra matt kvar i dagboken. Inga drommar om graddtartor och kanelbullar, ingen bultande angest att jag maste ut, ivag, springa av mig frukosten, lunchen, middagen.

Och nu, langt senare, äter jag i princip vad jag har lust med nu. Ett slags lagom, inte ett tetrapack gradde eller en halv portion gronsakssoppa. Och jag vet att det är alldeles för många av er som har en ohälsosam relation till mat.  Balansen är så svår och visst händer det att jag fortfarande mäter mina lär med måttband.

Men alla ni som känner er för otillräckliga, ni är inte ensamma. 
Jag har stirrat sönder mig själv i spegeln. Gör det fortfarande. 
Låt det bara inte ta över er själva. Livet är så mycket mer än smala överamar. Livet ar varma pojkhalsar, sura vingummin och rosévin. Picknickar i parken, ljus choklad med notter och sista minuten-flygbiljetter. Ingen blir lycklig av tjugo centimeter tunna overarmar, det ar inte alltid sjalvklart men jag vet att det ar sa. Jag vet att det ar sa himla val.

(0)
(0)
(0)
46 kommentarer | Translate
 


Annons


SENASTE NYTT FRÅN ELLE.SE



 
 


Annons

Laddar