Annons
Annons

novell: igår.


 

Här kommer novellen jag skrev till buss 73 och läste högt i helgen. Handlar om att växa ifrån varandra skulle man nog kunna säga. Om kärlek och när det tar slut. Jag döpte den till ‘Igår’.

Du sätter dig på platsen bredvid min och det har aldrig varit så tyst mellan oss. Faktum är att det nog aldrig varit så tyst någonstans någonsin, du kniper bort alla ljud genom att stirra ut genom fönstret, genom mig. Det finns ingenting där utanför. Ingenting vi inte redan sett i alla fall. Det är blaskiga snöhögar som aldrig smälter, knoppiga träd som aldrig slår ut, grus och höghus. Det är stadsduvor och lekparker och mammor med barnvagnar, urdruckna kaffekoppar och fimpar.  Jag tittar ner på dina jeans istället, känner igen två av tre fläckar. Den tredje är ny, ljusröd och ser fortfarande kladdig ut. Kanske jordgubbarna i din yoghurt om morgnarna, en missbedömning med skeden men ett tydligare sommartecken än allt annat där ute.

Annons

Du har på dig arméjackan du fick på din födelsedag, den Martina råkade göra ett cigarettmärke i när vi var på den där festen vid Gullmarsplan. Du blev så arg, vi stod på balkongen, tyget som glödde och Martinas panikslagna blick när hon upptäckte vad hon hade gjort. Hon bara vände på klacken och gick in, ingen vågar möta din svarta hajblick. Det är som om pupillerna helt flyter ut över iris, som att du glömmer att blinka.
–       Det löser sig, hade jag sagt.
Fast nu sitter vi här och inget löste sig och jackan har ett litet runt brunkantat märke vid armbågen.

.
Igår kväll låg jag ännu i din säng, bland sköljmedelsparfymerade lakan, den där doften jag känner igen från dina kläder också. Fast då var du utan någonting, dina kalsonger i en slarvig hög på golvet med min klänning underst. Du låg på mage med mitt finger i din mun, tittade på en nerladdad film på datorn. Jag bredvid dig utsträckt över dina kuddar, din mamma som slamrade med kastruller i bakgrunden några rum bort. Då pratade vi fortfarande med varandra, om scenerna i filmen vi såg, en känd skådespelare i huvudrollen. Den hade premiär på bio för bara några dagar sedan men vi valde ändå en trehundrafemtio megabytesversion filmad med handkamera i någon biograf i ett annat land. Jag gick på toaletten under en särskilt blodig scen. Stod i badrumsspegeln och kände mig vuxen i utsmetad mascara och knullrufs. När jag stack ner näsan i t-shirtens stora halsringning luktade det bara du.

.
Bussen passerar flera hållplatser utan att vi säger något till varandra. Du knäcker med knogarna och andas varm luft över rutan. Stora runda blöta ringar över fönstret och jag vill skriva våra initialer i dem för att vi gör sådant ibland men nu vågar jag inte. Jag känner mig fånig i mitt lockiga hår och överdimensionerade lösögonfransar. Flera andra på bussen har också klätt upp sig, jag ser att Adnan från Natur har prydliga pressveck på sina byxor och Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak i ett vitt litet spetsfodral. Du ser inte ens ut att ha kammat håret. Jag lägger en hand längs med fjunen kring din nacke utan att tänka mig för och då rycker du till. Du rycker och hukar dig som ett djur, kurar in dig till en boll, lämnar mig utanför.
.

Igår, när jag kom tillbaka från badrummet, kände jag genast igen ögonen, de hajaktiga svarta, som blanka knappar.
–       Vad är det här?
Du höll upp min mobiltelefon. Jag förstod inte direkt, klättrade tillbaka ner i sängen och du drog dig bort.
–       Förklara, sa du.
När du pressade upp skärmen i mitt ansikte var det en sms-konversation mellan Martina och mig. Inte för dig att se, men inte heller avgörande och livsfarlig. Jag kom till och med ihåg att jag hade skrattat när jag skrev det.
Jag tog mobilen ur din hand, försökte smeka bort situationen med nya ord.
–       Det där var bara skoj. Mellan mig och Martina. Inget särskilt.
Du ville veta exakt vad i sms:et som i sådant fall var på skoj och jag svarade att allt var det. Allt var på skoj. Det gick inte att plocka ut enskilda stavelser. Din kropp var fortfarande flammig och varm efter oss under täcket men någonting blev ändå försent då. Hela ditt minspel signalerade vilselett och bedraget, fört bakom ljuset och kränkt.
–       Tar du inte oss på allvar? viskade du.
Och jag visste inte vad det betydde.

.
Nu svänger bussen in mot rätt stadsdel. Jag vågar inte ta upp mobiltelefon när du sitter bredvid. Den ligger och glöder i min klänningsficka, bränner hål genom huden, jag kan nästan känna hur det vibrerar mot skelettet. Du gömmer fortfarande ansiktet i händerna, ett litet grönjackedjur på platsen bredvid min. Jag sneglar mot dig – vågar för en sekund – och noterar att din axlar rycker. Nästan osynligt, men jo, de rycker. Gråter du?

.
Efteråt blev det en scen i ditt sovrum. Jag kände mig naken så fort du höjde rösten, samlade ihop tyget på din t-shirt om min midja, la armarna om kroppen. Du spände blicken i mig och sa att för dig var inget mellan oss på skoj. För dig var det på blodigt allvar, Romeo och Julia, Jack och Rose, Ross och Rachel. Tills döden skiljer oss åt.
–        Jag fyller mitt skåp och mina matteböcker med ditt namn, fattar du inte, hade du sagt.
Du ställde dig upp. Mobilen svängde runt i luften när du gestikulerade. Du visade mig skärmen igen men då hade den släckts och pinkoden låst sig. Du blev galen, skrek öppna mobilen då! Och jag skrev in de fyra siffrorna för att du skulle kunna peka med hela handen på hela meningen. Det knöt sig överallt nu, pupillerna utvidgades i rekordfart.
Men sedan föll plötsligt dina axlar, mobiltelefonen gled ur greppet ner i sängen och du efter. Du blundade.
–       Fattar du inte, sa du efter en stund. Fattar du inte att jag inte ens kan skriva sådant där på skoj.
Och jag svarade istället,
–       Men vad menar du med tills döden skiljer oss åt? Det är ju sommar utomhus.

.
Du trycker in den gula knappen när vi närmar oss nästa hållplats. Jag vill säga till dig att vi inte är framme förrän om ytterligare en. Jag vill säga det och sedan vill jag säga att jag vill gå av med dig då, gå bredvid dig upp till skolan, in i klassrummet. Jag vill att du ska skriva i min studentmössa, hångla ner min nya vita klänning. Jag vill säga att jag har en flaska mousserande vin gömd i min ryggsäck. Att vi kan dricka upp den och att vi inte behöver bestämma så mycket mer.
Men istället säger jag ingenting.  Istället klättrar du över och förbi mig när bussen stannar och möter inte min blick. När du kommer ut i gången stöter du till min höft – jag tror inte att det är med mening – men mobilen faller ur klänningsfickan. Den studsar genom bussen, du springer efter, fångar upp den.

När du räcker mig den får vi ögonkontakt och då nickar du. Du nickar mot mig för att du vet att du inte kan göra något annat. För att vi varken är Romeo och Julia eller Ross och Rachel. Du nickar mot mig för att små ord på en skärm kan öppna upp, besvara och sedan rasera vad som helst på under tjugofyra timmar. I alla fall när rosévinet klunkar i ryggsäcken och mina naglar är målade i studentblått. Till slut finns bara artighetsfraserna kvar.
Du vänder dig ljudlöst om utan ord, dörrarna öppnas och när du försvinner håller jag andan. Jag håller andan tills bussen tar fart igen för jag vet inte vilken slags tystnad som kommer byta av den du och jag just upplevde. Men när jag andas ut blir det inte tystare. Tvärtom. Istället hör jag hur träden slår ut där utanför, hur knuten i magen innanför studentklänningen släpper. Istället hör jag ur fåglarna broderar ut sina fjäderfärger, hur trottoarerna sopas rena och hur Malin från Barn- och Fritid sitter längst bak och sjunger.

Och sommarhjärtat slår, det slår och slår och det är bara mitt.

 

.

Translation. A short story I’ve written.

photo source.

(0)
(0)
(0)
33 kommentarer | Translate
 


Annons


SENASTE NYTT FRÅN ELLE.SE



 
 


Annons

Laddar