Annons
Annons

och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.


 

Den andra krönikan för Devote är ute idag. Den handlar om att det inte riktigt går att rymma från ångest, att man inte kan klippa av bara för att man sätter sig på ett flygplan och drar. Ungefär så. Ni får hemskt gärna vad ni tycker.

Annons

I sin helhet:

Man kan packa två resväskor, lämna över en nyckel, köpa en flygbiljett och resa över ett hav. Man kan ha en avskedsfest, dansa över ett vardagsrumsgolv, ligga i en kompis knä och säga att man kommer sakna dem. Man kan stå på en flygplats, kyssa någon adjö, andas honom i nacken en sista gång och säga, ”tack för det här.”
Man kan sätta sig på ett flygplan, med sina högsta skor för att de inte fick plats att packa ner, dricka rödvinsflaskor i tändsticksstorlek och somna till en tecknad film. Man kan komma hem, till gatorna man känner igen, som man inte har bott vid på flera år. Träffa vänner, ta en öl, en kaffe, en bulle, en fika. Hälsa på barn och hundar som har vuxit och glömt bort en, möta ett gammalt hångel ute på någon klubb, låta honom lägga handen vid ens midja, hamna på en efterfest. Man kan säga ”ja, jag har sagt upp mig.” när folk frågar.  ”Jag vet inte vad som händer nu. Vi får se.” Och ibland tittar de oförstående tillbaka och ibland glimtar något till. Längtan efter att rymma och tappa balansen.

Men mellan måndagskvällar och tisdagsmorgnar vaknar man gråtandes klockan tre på natten för att det trycker så hårt bakom revbenen. Och man sätter sig upp och famlar in till badrummet och sväljer två sömntabletter och försöker tänka på varma mjuka saker. För helt plötsligt är man utan ett hem, utan en säng, utan någon som sms:ar att de ordnar sig.  Man sitter pressad mot en kaklad vägg och inser att verkligheten inte går att forma om hur man än försöker. Att det inte spelar någon roll om man säger upp sig, lämnar allt, köper en enkelbiljett till Paris och talar i stora ord om äventyr. Likt förbannat vaknar man och gråter.
Man inser att man är ensam i alla världsdelar, att hur många mil från honom man än åker, så har han fortfarande gröpt ur något som absolut inte går att laga med nya språk och rutiner. Man inser att även om man inte längre vill krypa ner bredvid honom i en säng, så har han förstört något inuti, rubbat en balans, krackelerat något så grundligt att man drömmer varje natt att man dör. Faller från stup, fastnar i knivar, blir våldtagen i gränder.

Och det är inte förrän man inser det som man lär sig att acceptera att trots att det snart har gått ett år så får det göra ont. Det får göra brista och skära sig bäst som det vill där inne, det spelar ingen roll. För så länge man ställer sig upp, köper den där flygbiljetten, kysser någon adjö, flyger över ett hav, låter ett gammalt hångel dra handen över ens midja och dricker en kaffe i ett välbekant kvarter så är man redan starkare än när det var två. Och en dag går man på en gata och inser att man inte är ensam. Istället är man sin egen viktigaste person och ingen, absolut ingen alls kan längre såra, bryta ner eller vända ryggen till. Man är okrossbar och livrädd på en och samma gång och sedan gör man det bara, vadsomhelst, man bara gör det.

 

——————————————
Ni läser den även här.


The second column för devote.se is out today. It’s about how anxiety is not as simple to get rid of as to just escaping it. It will follow. The link is here, I guess you could try to read it in google translate if you want to : )

(0)
(0)
(0)
81 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar