Sandra Beijer
Hej jag heter Sandra och jobbar som författare och bloggare. Har skrivit tre romaner och bloggat sedan 2005. Tycker om fredagar, cava och när det är sommar.
Annons

att göra slut.

Att göra slut börjar som ett myggbett. Man ser aldrig myggan men när man upptäcker bettet så intalar man sig själv att det trots allt är sommar – det har alltid varit sommar – och därför måste det rimligtvis också finnas myggor. Men det kliar, och bettet växer och man kanske ligger på en filt i gräset bredvid varandra ändå och märker inte att det växer som en satans tumör och snart är myggbetten över hela kroppen, och det kliar det kliar som helvete men det är ju bra det ska ju vara bra det har alltid varit bra.

Annons

Men när man en dag kommer hem från en semester och man kysser inte honom det första man gör när man kommer hem – nej man säger istället men kan du flytta på dig och så går man till sovrummet och packar upp väskan och han står bredvid.  Tålmodigt, väntar på att väskan ska bli uppackad så man kan lägga sig i sängen och pussas tills det blir morgon.
Då är tumörerna överallt och runt omkring. Man ser dem inte. Man sminkar över dem och ler fast det är bara ett på låtsas. Det är redan försent.

Annons

Och när jag och mitt ex gjorde slut – det känns som tio år sen men ibland som igår – hade vårt förhållande redan växt till något trasigt och bleknande. Och när jag skulle ta sönder allting stod han redan i dörren och sa:
– Du ska göra slut med mig idag eller hur?
För båda vet att det redan är över. Att det har varit det så länge. Och man gråter, man gråter för att man kan inte laga det längre. Och man tänker att man älskar varandra, att man måste älska varandra. Att man inte kan vara ensam hur kan man vara ensam det är en omöjlighet.
Och sen ligger man ner i sängen mittemot varandra och allting känns som om man bara varit ihop i en enda vecka. Och man gråter och man somnar och vaknar och gråter igen.
Och sen reser han sig upp och skriker och säger att jag vägrar jag låter dig inte göra slut. Och man säger att okej, vägra mig det för jag orkar inte.
Det är inte värt det.

Annons

Och när han stänger igen dörren morgonen efter med en resväska och flyttar hem till sina föräldrar igen faller man ihop i en liten liten hög på golvet.
Ligger i fosterställning i något som känns som dygn. Man tänker att det inte är värt det. För ensamheten är en olidlig känsla. Och då är det bara en sak som krävs – mod. Mod och ork.

Man måste orka resa sig. Man måste orka ta en liten buss till en liten vän och ligga i ett litet knä med en liten hand längs en nacke som säger att det här klarar du. Vi klarar det här ihop.
Jag hade en sådan vän, en vän jag i princip flyttade in hos. Och tillsammans började vi upptäcka nya saker. Saker man inte har tillträde till när man är i ett förhållande. Vi tillbringade varje natt i mörka rum i olika delar av stan. Jag festade tills jag inte kunde stå på mina ben. Kysste pojkar, hamnade på efterfester, dansade längs gatorna. Kände mig yr, hög, lycklig.
Ja. Lycklig.
För så känns det först. Som en befrielse.

Annons

När mitt ex ringde var jag kort.
– Vad har hänt med dig?
– Inget har hänt med mig. Jag mår bättre nu bara.
– Men sandra. fattar du inte att du bara mår sämre? Fattar du inte det?
Och jag blev arg och slängde på luren för att han störde mig i min dekadens.

Annons

Och en söndag, det var dagen efter påskafton så ringde min telefon och det var han.
– Sandra. Jag har träffat någon.

Och efter att vi lagt på satte jag på stereon på högsta volym, hämtade en askkopp från köket och mina cigaretter ur min väska. Och sedan lade jag mig i sängen och rökte tio cigaretter på raken. Blundade, bet mig så hårt i läppen att det började blöda. Och plötsligt kändes allt bara på låtsas.
Vad då träffat någon? Vi ska ju vara tillsammans. Det här är ju bara en liten paus tills vi ses igen.

Annons

Och sedan grät jag i två månader. Jag vaknade av att jag grät. Jag grät när jag lagade frukost (för det mesta åt jag inte alls), jag fylle-ringde honom och grät. Jag grät mig till sömns, grät framför hans myspace, grät på barerna, i sängen, framför tv:n, på pallen i köket.

Och när jag slutade gråta kändes hjärtat bara ihåligt, alla ursäkter för att få tag i honom som vettiga.
Jag fikade med carl fredrik och jag sa till honom att tänk om det aldrig går över då? tänk om jag dör så här och förstört allt ihop? Och carl fredrik sa att det är inte så. det kommer att gå över. Men det kändes inte alls så. Det här skulle aldrig gå över. Och jag tänkte att okej. Jag får väl ta det.  Jag får klara av att vara olycklig i resten av mitt liv.
Så kände jag länge. Länge länge länge. Det var en känsla jag lärde mig att acceptera. Att alla pojkar var lite sämre än honom.

Tiden gick och det blev andra årstider, ja flera olika årstider. Och en dag hörde han av sig. Och han undrade om vi skulle ses. Ta en öl – vi var ju vänner nu. Och jag tänkte att det klarar jag. Jag måste det. Jag satt hemma och svalde och svalde för att orka men när jag träffade honom var det inte han jag träffade.
Det var inte han.

Det var inte förrän då jag förstod. Att acceptansen var ett sätt för kroppen att orka gå vidare. Utan jag hade märkt det så hade det slutat göra ont. Och jag tänkte på vad min mamma sa till mig dagen efter han och jag hade gjort slut.
– sandra du kommer inte dö. du kommer inte att dö därför att människans grundinstinkt är att överleva. och du kommer också att göra det. För att du måste.
Och det är inte svårare än så. Kärleken är flyktig. Det finaste som finns kanske, det vackraste som uppfunnits. Men det betyder inte att man inte kan återuppleva det.

Och att göra slut handlar om mod. Att kommer över handlar om ork. Nu är han som ett fint litet minne i mitt hjärta. Tobias. Och jag tänker på en nittonårig Sandra och jag vet att han passade för just henne.
Men inte för mig. Inte nu.

Och det är min historia om att göra slut.

Dela på:

140 kommentarer till “att göra slut.”

  1. a.m.e skriver: 15 januari, 2014

    Helt fantastiskt skrivet! Precis vad jag behövde läsa. Blir mer säker på min sak. Jag måste göra slut med min pojkvän. Det håller inte längre. Så kära i början, det lixom ”klickade”. Dock fanns brister redan då men de såg man inte, något man borde gjort och tagit på mer allvar. Idag, 1.5 år senare, känner jag bara irritation och stress. Allt han gör och säger irriterar. Vi är så olika och befinner oss på olika plan i livet. Bor inte ihop, ses endast helger. Det tär på förhållandet. De flesta av hans uttalande eller sms är i mina ögon onödiga och poänglösa. Men han är hopplöst kär i mig och har inte riktigt sett eller förstått dessa brister som jag, 6 månader sedan har börjat uppfatta och förstå. Kommer bli tufft men det måste göras. Jag mår psykiskt dåligt av detta. Det drabbar mig, mitt privatliv och mitt yrke. Saknar gnistan i livet. Alltid vart en tjej med två fötter på jorden och skinn på näsan. Alltid älskat vad livet haft att erbjuda. Med detta sagt har jag nu ventilerat mig lite och samlar kraft för att släppa bomben till killen inom kort. Ser fram emot att träffa mitt gamla jag igen ♡


  2. Linaramlad.blogspot.com skriver: 18 januari, 2014

    Nu är vi där. Trodde aldrig att det skulle hända, men myggbettet kom i somras och sedan fanns det ingen väg tillbaka.


  3. Matilde skriver: 01 februari, 2014

    Åh vad jag behövde läsa detta. Det ska göra ont, och sen så ska det gå över. Och det är ingen lösning att springa tillbaka till varandra för det är redan försent. Tack <3


  4. Josephine skriver: 28 februari, 2014

    Hej Sandra! Den här texten är helt sjukt underbar, och så jävla sann. Säger som så många andra; har följt dig hur länge som helst, 4-5 år, tror jag. Nu kommenterar jag. Visste att du hade skrivit den här texten, och befinner mig där ungefär nu.
    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 1 år och 2 månader, ungefär. Vi flyttade ihop väldigt tidigt. Eller ja, jag flyttade in hos honom. Bodde hemma fortfarande, och allt det där. Kändes praktiskt att flytta ihop. MEN. Jag vet – och jag visste det nog då med egentligen – att jag bara flydde in i ett nytt förhållande. Jag gjorde slut med mitt ex. Vi var ”tillsammans” i 2 år. Han bodde fortfarande med sin sambo och två barn, och lovade hela tiden att ”snart, snart SNART flyttar jag, det är nära nu, hon vill kontakta mäklare och sälja huset”. Det hände inte, och jag gjorde slut. Jag var trött på hur han behandlade mig. Jag mådde så dåligt redan innan, och det blev värre med honom. Jag drack för mycket (gör det fortfarande), rökte och överdoserade tabletter. Och ändå. Ändå så älskade jag honom så vansinnigt mycket. Mer än allt, jag kunde dö för honom. Första bokstaven i hans namn har jag tatuerat på ringfingret. Ett ”D” som ständigt påminner mig om det jag hade.
    Nu drömmer jag om honom. Konstant. I vaket tillstånd och sovande. Jag har aldrig kommit över honom, för han var min the one. Och den stackars pojkvän jag har nu bleknar i jämförelse. Och allt han gör har börjat irritera mig. Precis allt. Han hjälper aldrig till hemma. Så fort han kommer hem från jobbet, sätter han sig vid datorn och spelar. Tar en paus när jag ropar att maten är klar, och sätter sig där igen. Jag tål inte att han rör vid mig. Vi har inte haft sex på över en månad, för jag vill inte. Jag tänder inte på honom längre, utan drömmer om den andre. Den första.
    I onsdags var jag på en kryssning till Mariehamn. Träffade en kille som jag hånglade upp, för att han var så lik mitt ex.
    Jag vill göra slut, men åh, jag vill inte skada honom. Han har förvisso varit ”otrogen” mot mig. Satt och sexchattade med en brud någon gång i höstas. Flyttade hem till min far för en vecka, och förlät sen. Jag ångrar det. Jag borde stannat. Det är så svårt. Jag kan inte flytta, för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min far bor i samma lilla samhälle som vi, och gillar dessutom inte katter (jag har två stycken nu). Min mor bor ute i ingenstans, och har redan 3 katter i sitt lilla hus. Vi får inte plats. Och jag är arbetslös, och kan inte skaffa något eget. Det är så SJUKT SVÅRT.


  5. Synøve skriver: 30 mars, 2014

    Hej Sandra,
    Jag har gjort detta. Idag. Jag har krossat mitt och en annans hjärta.
    Jag har gråtit så det räcker för ett årtionde.
    Det gör ont och det känns tomt och hopplöst.
    Jag har alltid varit den starka, alltid varit den som alla stöttar sig på.
    Men vem stöttar och hjälper mig när det går emot?
    Jag orkade inte dra vårt lass, orkade inte hålla det flytande.
    Jag öste och öste vårt skepp. En dag orkade jag inte mer fick kramp i armen. Vände mig om för att ge över det till honom. Han var inte där. Så vårt skepp började skjunka. Nu har han börjat ösa. Men det är försent.

    Jag känner mig ensam, förtvivlad och fruktansvärt elak.
    Jag ville inte att det skulle bli såhär, detta. Jag älskar honom fortfarande men det går inte längre.
    Hur krossar man någon annans hjärta och sitt egna på bästa sätt?
    Det går inte. Jag vet det!

    Jag tackar för din blogg. Vet att alla säger att detta är en möjlighet, början på något nytt. Men detta är bara överlevnad för man måste först kämpa sig upp för att kunna leva igen. Det tar kål på mig just nu.

    Ensam är stark har jag hört. Vilket jävla skitsnack!

    Tack ännu en gång!


  6. D skriver: 24 april, 2014

    jag är tillsammans med en himla fin pojke sedan över ett år tillbaka. jag älskar honom men det är något som skaver. jag kan inte riktigt sätta ord på det. det värsta är att det växer sig starkare. hans kyssar känns inte längre och det bor inte längre en enda fjäril i min mage. jag har aldrig varit i ett långt seriöst förhållande som detta tidigare, så jag tänker att det kanske ska vara såhär, att det är såhär det blir när man inte längre är nya för varandra, å andra sidan… så får det väl inte vara?
    just nu ligger jag klarvaken och livrädd över tanken att jag kanske kommer förstöra oss. säga de där orden som tar slut på allt. livrädd eftersom tanken ”jag vill nog inte vara hans flickvän längre” dyker upp allt oftare inuti mitt huvud.
    jag vet bara inte vad jag ska göra…


  7. S skriver: 02 maj, 2014

    Hei Sandra! Jeg har lest denne lille teksten så mange ganger at jeg kan den utenat. Første gang jeg leste den gjorde det så vondt, fordi jeg det traff noe i meg som jeg da ikke hadde ord for. Jeg forstår hva det var nå; at forelskelsen hadde tatt slutt uten at jeg hadde fått det med meg. Jeg var ikke forelsket lengre. Men selv om jeg ikke var forelsket, var han fortsatt det aller fineste jeg hadde. Den nærmeste og kjæreste jeg hadde. Min beste venn. Og det å velge bort det beste man har virker fullstendig ulogisk, helt vanvittig. For uten han er jeg verdens mest ensomme. Men jeg gjorde det slutt, og her sitter jeg. Og jeg vet at det var riktig, men det gjør så vondt så vondt likevel. Så jeg ville bare si at hver dag etter at jeg gjorde det slutt har jeg lest denne teksten, noen dager opptil flere ganger. Og det har vært så utrolig befriende at du har festet alle disse følelsene til konkrete ord som kan minne meg på at det jeg gjorde var riktig, og at jeg bare må holde ut denne tiden. Denne teksten har vært, og er til så stor hjelp og motivasjon. Så tusen takk skal du ha.


  8. Katja skriver: 03 juni, 2014

    Så himla fint skrivet. Det är skönt att höra att folk överlever något så fruktansvärt som hjärtesorg, speciellt nu när jag är mitt i det.


  9. Adelie skriver: 31 juli, 2014

    Jag lämnade min pojkvän sen sju år tillbaka för två veckor sedan.
    Vi har haft en relation där vi har gått igenom mycket tillsammans. Han har varit väldigt beroende av mig pga. psykisk ohälsa och problem med skolan. Men jag har försökt att stötta och hjälpa så långt det bara gått och med all kraft jag har. Men det har aldrig varit tillräckligt för honom.
    Han har gjort slut med mig ett par gånger under årens lopp, men vi hittade tillbaka till varandra tillslut ändå. Varje gång tänkte jag ”Nu kommer det bli annorlunda!”, men träsket vi skapat åt oss blev bara djupare och värre.
    Han respekterade aldrig mig för mina beslut, åsikter och värderingar. Mina intressen var slöseri med tid och jag spenderade aldrig tillräckligt med energi på honom.
    Tanken på att han har det svårt och mår dåligt hade nötts in så hårt i min skalle att jag slutade tänka på mig själv, satte alltid honom före mig. Tid för mina vänner försvann, de var ju ändå bara ett gäng töntar enligt honom, och jag började leva i en bubbla där jag försökte låtsas att allt var bra.
    Tillslut så brast det för honom. Han började bli våldsam. Han rörde mig aldrig men mina ägodelar var måltavlor och att trycka ner mig psykiskt så mycket han bara kunde likaså.
    En dag så förstör han allt i min lägenhet och kastar en kastrull igenom köksfönstret. Grannarna ringer polisen och jag kommer hem och hinner se när de kör iväg honom.
    Då tog det stopp för mig. Huvudet ekar tomt på tankar, kan inte riktigt smälta det. Vi ska inte vara tillsammans.
    Hade jag tagit mod till mig och satt mig själv före honom så hade jag kanske vågat göra slut innan vi hamnade i den här soppan.
    Han hör av sig varje dag om att vi ska försöka igen och hjälpa varandra. Det är första gången som jag har ”makten”. Det är första gången som han märker att jag menar allvar.
    Det känns verkligen som att jag har övergivit honom. Det här mönstret måste brytas, vi ska helt enkelt inte vara tillsammans. Både för hans skull och min. Framför allt min, jag måste stå emot nu.


  10. Sara skriver: 03 augusti, 2014

    Han fanns vid min sida under tiden mamma led av cancer, han var med efter hon somnat in, han stannade när jag varit otrogen med en av hans kompisar. Han betydde allt och var en drömprins. Varje tanke leder till honom – till hans mjuka händer, hans omtänksamhet, hans skratt och hans kärlek. Fredagen den 18 juli vaknade jag upp där för sista gången, jag skulle jobba och han hade semester men han sa att han ”önskade att jag kunde ligga kvar, att han älskade mig och att vi ses ikväll min älskling.” Vi sågs inte på kvällen men dagen efter, samma dag fast ett år efter min mamma begravdes, då gör han slut. På vägen till släktträffen han har hemma hos sig berättar han att det inte funkar längre, chanserna är slut, det finns inget VI längre. Min kära guldpojke, hur kunde du lämna mig när jag behövde dig som mest? Min kärlek till dig består och jag vet inte hur jag ska klara mig nu. Jag låg med en kille förra helgen som ”plåster på såren”. Det var som att hälla syra i såren, det gjorde bara ondare och ondare. Jag saknar honom och han vill inte prata med mig, aldrig någonsin vill han se mig igen har han sagt.


  11. M skriver: 15 september, 2014

    Jag har nu gråtit mig igenom texten. Sedan har jag gråtit mig igenom alla kommentarer med Ed sheeran i bakgrunden. Min perfekta pojke, han med hundögongen och skrattrynkorna. Han som har lite svårt att säga hur mycket han tycker om mig fast han gör det av hela sitt hjärta. Han som säger att han älskar mig. Honom kommer jag att krossa. För jag känner inte samma sak som han. Kanske har jag aldrig gjort det…men jag älskar honom ändå!!!! Min första pojkvän min bästa vän. Det gör så ont så ont. Jag ser och vill inte se en framtid utan honom trotts att jag vet att jag måste. Men inte än, inte än jag ska njuta av honom i några veckor till. För att jag är självisk men det får jag vara för än så länge är han fortfarande min! Mitt i allt detta undrar jag om det verkligen är rätt beslut. Tänk om jag gör mitt livs största misstag? Hur ska jag orka när jag inte får träffa honom, somna i hans famn kyssa honom, inte ens skriva till honom??! Alla tror att vi har det så perfekt, han tror att allt är prefekt. Det är bara jag som vet, det är jag som är giftet som kommer att förstöra honom. En artonårig tjej som inte vet vart hon ska ta vägen…jag kommer göra det. Göra slut..men inte än, jag vill ha honom lite länge. För han är perfekt <3


  12. Lina skriver: 14 oktober, 2014

    Tack för att du, och dina texter, alltid finns när jag behöver er


  13. ByeByeYoubyebyeyouhellome.wordpress.com skriver: 08 december, 2014

    Fy fan vad starkt. Är mitt uppe i ett sjukt jobbigt uppbrott och grät mig igenom din text. Känner så väl igen mig.


  14. alla mina texter om olycklig kärlek. | Niotillfemrodeo.net skriver: 28 januari, 2015

    […] att göra slut. […]


  15. Ellinor skriver: 02 maj, 2015

    Nu ligger den här på min hemskärm. För jag måste läsa den igen och igen. För snart händer det. Det skulle hänt för längesen men det är inte så lätt när man får panikångest och inte kan andas varje gång man nästan gör slut. Men nu har jag bestämt mig och det här är det läskigaste och svåraste beslutet jag nånsin tagit, men jag måste.


    1. Att göra slut skriver: 03 maj, 2015

      Du kanske inte läser det här men.. Du är iaf inte ensam. Jag gjorde slut på ett fyra år gammalt förhållande förra helgen. Det var det svåraste jag gjort ungefär, men man måste göra det. Man måste berätta vad man känner, annars kommer man förtvina inombords. Det är tungt och svårt nu, men det blir bra igen. Och det är en befrielse ändå att vara rättvis mot sig själv och mot den man var tillsammans med. Du klarar det. Kram.


      1. Ellinor skriver: 03 maj, 2015

        Tack. Tack tack tack så mycket ❤️ Jag sitter med en godispåse i ett tomt köpcentrum och min pojkvän väntar på mig hemma för att vi ska prata. Jag måste göra det nu men hur fan gör man? Snart 5 år har vi varit tillsammans och imorgon kommer vi inte vara det. Det är så jävla sorgligt att jag glömmer bort varför jag inte vill längre. Han ringer, jag svarar inte och äter godis på en bänk istället. Snart ska jag gå hem och ta sönder oss.


        1. A skriver: 17 maj, 2017

          Här sitter jag med tårar som rinner för kinderna.
          Jag sitter på jobbet, lyssnar på musik försöker ta steget att gå hem, då ska jag bryta upp det förhållandet jag varit i de sista 5 åren. Det kommer inte komma som en chock, det är det rätta att göra. men det är så tungt, så ledsamt att hela insidan slits sönder.


  16. M skriver: 18 maj, 2015

    Hur gör man? Vi har varit tillsammans i över 6 år. Det känns som att kärkärleken är slut. Jag är vuxen och borde veta hur men jag vet inte. Jag vet inte om jag vill. Jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte.


    1. a skriver: 05 november, 2015

      Hur har det gått? Snälla snälla säg att du har facit och vet vad som är rätt?


  17. maja skriver: 30 november, 2015

    åh fuck, jag vill inte


  18. Amandalasbulle.blogg.se skriver: 07 mars, 2017

    grinar fortfarande till detta. sanning. du är goddess alltså <3


  19. Kristina Larsson skriver: 25 mars, 2017

    Hur tar man ut en skilsmässa utan att behöva såra jag har vuxit ifrån min man o vill skiljas jag vet varken ut eller ihjäl mig med svar


  20. Martin skriver: 18 maj, 2017

    Tack vad fint du skriver Sandra, gråter nu för jag är där du skriver.


  21. Abe skriver: 14 september, 2017

    Precis så som du beskriver med myggbettet var det för mig. Och nu har jag gjort slut med min kärlek sen 7 år. Och jag vet inte hur jag skulle berätta det, hur berättar man? Han vill ha förklaringar och svar. Och jag vet inte om jag har några.


  22. Anonym skriver: 14 oktober, 2017

    Jag gjorde slut förra veckan – på ett sexårigt förhållande som egentligen varit perfekt. Han är perfekt, vi är perfekta tillsammans och jag kommer aldrig hitta någon lika fin och förstående som honom. Men ändå var det detta min hjärna ville pga skav, mindre passion och fomo – hur destuktivt?


  23. Amanda skriver: 19 oktober, 2017

    Har läst denna flera gånger de senaste två åren. Har fortfarande inte gjort slut. Hoppas hela tiden på att det ska bli bättre, ibland blir det så men glider hela tiden tillbaka till det där bleknande som du skrev om i början. Nu har det gått för långt och vi båda känner att det inte går att få tillbaka det vi hade. Väldigt sorgligt. Men som du skriver så krävs det mod och jag är skiträdd just nu. 🙁


  24. H skriver: 17 november, 2017

    Hur gör man egentligen slut? Vi har varit tillsammans i ett år snart men jag känner ingenting längre, jag älskar honom men jag känner att vårt förhållande är påväg att ta slut, och jag vill det. Han var otrogen mot sitt ex, som jag nu känner och är vän med eftersom vi pluggar på samma linje på högskolan. Inga av mina vänner gillar honom och jag känner att det bara inte funkar, jag är hela hans värld, och det vill jag inte vara, han umgås själv inte med sina vänner alls, han har hjälpt mig så mycket, det har han. Men jag har vuxit ifrån honom, det är sån stor ålderskillnad emellan oss oxå. Men hur gör man egentligen slut? Jag känner mig så jävla feg och rädd för vill inte såra honom, men jag orkar inte må dåligt mer. Varför är det så jobbigt? Varför är det så svårt att göra slut?


  25. M skriver: 27 november, 2017

    Idag sa jag det högt till honom för första gången. Eller jag behövde inte ens säga det – han frågade mig. ”Tycker du inte om mig längre?” Vi som varit tillsammans genom hela tjugoårsåldern. Allt jag kunde säga är ”jag vet inte”.


  26. Linn skriver: 06 juni, 2018

    Brukade läsa denna text om och om igen och kommentarerna. Önskade att jag vågade göra slut, för jag visste att jag bara inte kan vakna med ont i magen en dag till, sitta hemma själv en till kväll, känna mig så helvetiskt ensam när man är menade att vara två. Man växer ifrån varandra och lever till slut två helt olika liv. Jag läste texten igen och läste kommentarerna, hade det inte i mig att göra slut och krossa honom.

    Och nu är det gjort, några veckor sedan. Jag känner mig fri. Vi är vänner så gott som det går. Kan andas på väldigt länge. Även om vi existerar i en period av limbo innan nya lägenheter blir tillgängliga så att vi kan flytta. Har inte dåligt samvete, han får chansen att gifta sig och skaffa barn förhoppningsvis med någon som vill samma sak. Efter 7,5 år är jag själv men inte ensam och ska ha en fin sommar fylld med vänner, familj och hund.


  27. Ella skriver: 06 juni, 2018

    Det här är det finaste jag läst i hela mitt liv


  28. Linnéa skriver: 13 juli, 2018

    Under ett års tid skulle jag på annat. Eller så kanske det var längre än så. Jag skyllde på skolan, stressen och P-staven. Men så en dag insåg jag sanningen. Sanningen som jag vetat så länge. Jag berättade det först för min systers bästa kompis. Vi satt i bilen på väg mot hennes syster. Hon sa åt mig att tänka igenom detta noga. ”Gör inget förhastat Linnéa”
    Berättade det för min lillasyster någon vecka senare. Mina bästa kompisar och till slut för mamma och pappa.
    Jag visste att jag behövde säga något till honom. Jag berättade försiktigt med tårarna i halsen att jag inte var säker på oss längre. Men att jag ville försöka ett tag till. Han, världens finaste Anton väntade. Frågade hur jag kände. Jag ljög… Ljög så många gånger o sa att det var bättre. Allt för att ha hans armar om mig ett litet tag till.
    På lördagen skulle jag ut. Jag min syster och hennes vänner skulle ut och festa. Innan festen hade jag varit med Anton på ett barndop. I kyrkan satt jag o tänkte på att detta var sista gången jag umgicks med hans familj.
    På klubben hände det som inte får hända. Jag hånglade med en annan kille. Ringde min kompis. Hon började gråta, frågade mig ”Men hur tänkte du??”
    Jag tänkte inte alls.
    På natten kom jag hem till vår säng. Han låg som vanligt bredvid mig hela natten. Jag kände mig då äcklig…
    Dagen efter åkte jag till havet. Gick igenom allt i huvudet. Hur fan kunde jag?
    På kvällen packade jag väskorna. Han kom hem och jag berättade att jag flyttar hem till mamma och pappa. Han grät. Så mycket han grät…
    Nu har det gått 36 dagar.. Nu har jag insett vad jag gjort. Jag gråter och gråter och gråter. Vad fan har jag gjort?


  29. B skriver: 18 juli, 2018

    Mitt hjärta går sönder gång på gång vid tanken på att jag, jag vill göra slut, att jag vill förstöra allt. Förstöra kärleken, förstöra min bästa vän, förstöra en framtid för båda. Jag tror och misstänker att alla här förstår den panik-artade sorgen som kommer vid tanken på att vara själv, utan den personen, att såra, att se den gråta, se den hjärtekrossad. Hela min kropp skriker – jag vill inte!!!!!! Jag klarar inte av att lämna dig ensam, jag klarar inte av att göra dig illa, jag vill inte.
    Jag gråter konstant…på jobbet….på toaletten…i köket med pasta som inte vill komma ner i halsen….i källaren. Överallt. Jag kan inte acceptera detta, varför är det just jag som ska sluta vara kär? Varför kan inte han också känna samma, kan han inte göra slut med mig istället?!
    Jag har väntat nu i två år och jag är inte redo att göra slut, för jag älskar honom fortfarande, men jag vet nästan ingenting längre. Alltså, panikvågen som går från mage och upp varje gång jag får fram scenarion i huvudet är helt nog det värsta, och att vi gått igenom så jävla mycket tillsammans, och jag vet..att jag betyder allt för honom vilket gör mig livrädd. Snälla hjälp mig orka andas, hur kommer jag ens klara av detta någonsin?


  30. Sophie skriver: 30 juli, 2018

    Gud vad bra skrivet Sandra, behövde verkligen det! <3


  31. Hanna skriver: 20 oktober, 2018

    Jag har läst den här otaliga gånger. Nu är det gjort, snart en vecka sen vi bröt upp. Han är förstörd. Vänder sig till mig i ren desperation, jag vet inte hur jag ska förhålla mig – jag älskar honom men inte på det sättet. Ska jag trösta? Han har inte många andra att vända sig till, jag har varit hans stora trygghet de senaste åren, tror han inser det först nu när jag är på väg bort. Mår så jävla dåligt av mig själv, det är jag som gör honom så illa.


  32. H skriver: 23 januari, 2019

    Idag efter hans jobb händer det. Känns som att jag när som helast kommer att spy. Jag vill inte detta men jag gör det. För jag vet att jag måste. Idag efter hans jobb.


    1. M skriver: 30 januari, 2019

      Läser detta gamla blogginlägg för att försöka känna att det jag gjorde var rätt.
      Samma dag som jag berättade kommenterar någon annan här.
      Livet. Vi är iaf inte ensamma.


  33. linnéa skriver: 23 mars, 2019

    Har googlat så mycket för att få svar på mina känslor och så hittar jag detta blogginlägg. Har läst igenom det två gånger samt alla kommentarer och det känns redan lite lättare att andas. Jag har total panik och vet inte hur jag ska handskas med att behöva vara den som kommer förstöra den finaste personen i mitt liv. Vi har haft 4 fina år tillsammans men kärleken är slut. Jag älskar honom och vill honom allt gott i världen men det är något som skaver. Det jävla myggbettet. Det har kliat i ett halvår och nu är det så svullet att det är tugnt att andas. Han har varit exakt vad jag behövde från att jag fyllde 20 till att jag blev 24. Men 24åriga jag behöver något annat, behöver växa på egen hand, smaka på livet, göra misstag, stå på egna ben. Önskar att hans känslor också tog slut så att han var den som gjorde slut med mig istället. Fan vad ska jag göra, när ska jag göra det? 00.35, jag fejkade migrän och lade mig i soffan i vardagsrummet för att få andas. Där inne ligger han, ovetandes.


  34. A skriver: 21 april, 2019

    Det där jävla mygbettet som jag skyllde på mina p-piller. Allt blir så tydligt i efterhand.


Annons
Laddar
https://sandrabeijer.elle.se/vintermornar/