När jag var gravid klarade jag inte av doften av X2000. Varje gång Björn kom från tåget (det här var fortfarande under tiden som vi hade distansförhållande) ((och jag vet, spännande med distansförhållande som gravid)) var han tvungen att klä av sig alla kläder, lägga dom i tvättmaskinen och duscha. Jag tyckte han luktade X2000 i munnen, från fingrarna. Ibland kunde jag fortfarande känna doften i lägenheten. Gick runt och sökte, fann en jacka eller en plånbok. Hängde ut på balkongen. Innan all doft av X2000 eliminerats kunde jag inte koncentrera mig på något alls.Sen kom Didrik. Jag har åkt X2000 många gånger sedan dess och kan inte ens förnimma vad det var för doft som jag hade så svårt för. Men i förrgår. Jag satt i soffan med datorn och vädrade i luften - där var den. Lukten av X2000. Jag började leta. Luktade på jackorna i hallen, öppnade köksluckorna. Doftpustar svepte förbi men försvann så fort jag hade dom på kornet. Stod i garderoben och drog in allt jag kunde med lungorna. Var i helskotta kom det från?Smsade B: Har du plockat fram nån höstjacka från Göteborg? Men han hade inte det. När han kom hem från jobbet drog jag honom till mig och luktade i håret, på huden. Vad gör du, Sandra?Släppte honom. Nej, det var inte han.På fredagsnatten kom doften till mig när jag låg i sängen. Jag tryckte näsan ner i kudden. Satte mig upp och luktade i springan mellan sänggavel och madrass. Nä, ingen X2000-doft där. Gick tillbaka i bloggen och undersökte under vilken period som X2000-doften var som mest påtaglig. Det var ungefär häromkring. I skiftet augusti och september. Det var dessutom en sommar och en höst som påminner om den som vi har nu. Lång och varm och sedan ett regnoväder som ställde om årstiderna på en dag. Tänk om - Ja, det måste vara så. Min gravid-ick var inte X2000. Det var hösten.
