Jag har läst Är mor död av Vigdis Hjorth. Den senaste boken av Hjorth översatt till svenska och den tredje romanen som jag själv läser av henne. Är mor död handlar om femtioåriga Johanna som sagt upp kontakten med sin familj. När hon flyttar tillbaka till Norge har hon inte träffat sin mamma på trettio år. Johanna funderar på hur hennes mamma ser ut nuförtiden. Vad gör hon? Vilka umgås hon med? Och kommer hon vilja träffa Johanna nu? Johanna tassar runt utanför sin mammas lägenhet och längtar upp. Eller söker hon svar? Minnen återkommer och Johanna försöker se dem ur olika vinklar. Men det skulle vara så mycket enklare om hon ändå bara fick prata lite med sin mamma, ställa några frågor. Men mamman vill inte bli nådd och Johanna försöker hjälplöst söka ledtrådar till varför i sin barndom. Har man läst Vigdis Hjorths mest uppmärksammade roman Arv och miljö som handlar om författaren själv, vet man att hon, precis som Johanna i Är mor död, inte heller har någon kontakt med sin familj. Karaktären Johanna vill förstå sin mammas val. Vad för hemskt ser mamman i Johanna som Johanna inte ser själv? Och kanske den mest brinnande frågan: får man göra såhär som förälder? Som vanligt ligger Vigdis Hjorths briljans i upprepningarna. Skeenden och minnen kommer igen och igen och igen, så som den mänskliga hjärnan fungerar: man ältar, försöker hitta lösningar på problem man inte kan fråga någon om. I egenskap av läsare som inte heller har kontakt med en av mina föräldrar började jag automatiskt famla runt i minnet när jag läste. För hur ser egentligen den andra sidan ut? Hur skulle den föräldern berätta om vår situation för en utomstående? Vem är jag, i de berättelserna? Jag gick i terapi i flera år för att försöka förstå. Insåg att det kanske inte handlar om att just förstå, utan att lära sig leva med sitt ensidiga perspektiv. En förälder som inte vill ha ett barn kommer aldrig ha ett svar som lugnar. Johannas ältande för henne inte närmare mamman, men däremot närmare brännpunkten till sitt eget innersta. Vägen genom Är mor död är smärtsam är läsa, men rör sig så fint i den snåriga skog när man gått vilse i sitt eget huvud. Att förlora en förälder är att tilldelas en bit av livet som aldrig blir mer än tvådimensionell. ◆ Andra böcker jag läst av Vigdis Hjorth: Arv och miljö Lärarinnans sång Är mor död finns här och här
