Jag läste en bok som fullkomligt tog mig på sängen. Jag hade ingen aning att det skulle vara så, det var lördag och jag var uttråkad och plockade runt i min bokhög. Bland alla blanka, färgglada omslag stod den ut. Bästa bok jag läst på år och dar, sa jag högt för mig själv tjugo sidor in. Vigdis Hjort är tydligen ett stort författarnamn i Norge och har gett ut ett trettiotal böcker tidigare. Arv och Miljö blev en omdiskuterad bok i Norge när den släpptes, den är autofiktiv (dvs en självbiografi som blandar fakta och fiktion), väldigt modig och o-ursäktande. Nu har den alltså översatts till svenska. Boken handlar om ett arv. Bergjot (fint namn?!) har inte pratat med sina föräldrar och sina tre syskon på 23 år. En dag hör hennes bror Bård av sig angående det framtida arvet från deras föräldrar. Han säger att det är orättvist, Bergjot och Bård kommer få mindre än de andra två systrarna. Bergjots första reaktion är att hon inte bryr sig. Hon vill inte ha något att göra med sin familj, hon har sagt upp kontakten med dom. Men Bård vill ses och prata och efter deras möte börjar Bergjot tänka. Tänka på saker hon inte orkat tänka på de senaste 23 åren. Och snart har allt det jobbiga hon försökt lägga bakom sig virvlat upp till ytan igen. Är man en av dom som sagt upp kontakten med en förälder blir läsningen kanske särskilt intensiv. Även om Bergjots anledning är annorlunda än min egen känner jag så mycket igen mig i hennes tankegångar och förhoppningar. Att försöka och försöka, att hela tiden tro på en förändring och att återigen nedmonteras tills man helt enkelt måste bryta för att rädda sitt eget hjärta. Idén om vad en förälder ska vara är så djupt rotad i en att man hela tiden går på den, fastän ens förälder beter sig totalt motsatt. Att ingen någon gång frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever som en stor sorg, skriver Hjort och precis så är det. Att bryta med en förälder är det svåraste jag gjort, men hur ska man upprätthålla en relation med någon som inte hör. Arv och Miljö är väldigt spännande. Trots att det är så långt från en deckare man kan komma vände jag blad som om en mördare skulle dyka upp och avslöjas närsom. Och på ett sätt var det kanske så. En gärningsman i alla fall. Samma minnesbilder återkommer i olika formuleringar och det är effektfullt och blir väldigt starkt. Man kommer så nära författaren att det nästan känns som om man läser någons hemliga dagbok. Den bästa bok jag hittills läst i år. Jag läste ett recensionsex och boken har ännu inte utkommit i Sverige (tror den kommer ut i augusti eller september) men går att bevaka här och här.
