Läste den här lilla berättelsen när jag väntade på mitt försenade flyg mot Stockholm från New York. Jag fick den av Magnus och den är bara 150 sidor och tog slut precis perfekt i tid till att jag skulle boarda. Den heter ru och fick det finaste litteraturpriset i Kanada när den kom ut 2010. Författaren flydde själv från Vietnam 1978 till Kanada och den här boken är helt självbiografisk som jag förstod det. Den handlar om livet i Vietnam som sakta slogs i spillror och blev till ingenting under ett inbördeskrig, och sedan deras makabra flykt därifrån i båt, om ett flyktingläger i Malaysia, sedan vidare till Kanada och att bygga upp ett nytt slags liv någonstans där man varken kan språket eller de osynliga reglerna. Jag är väldigt svag för korta små berättelser som mer påminner om poesi än prosa och den här är just en sådan. Trots att historien är sammanhängande är varje sida som sin egen saga där hon berättar om sin släkts öde, om det vietnamesiska folket och om saker hon minns, längtar efter och skräms av. Jag tyckte väldigt väldigt mycket om den. Den är enkel och självklar och som att hon vill pränta ner varenda minne från sin barndom i Vietnam så att hon inte ska glömma. Hur saker luktade och kändes och smakade. Trots att jag satt på en hård stol på New Jerseys dammiga flygplats var jag samtidigt någonstans på södra Vietnams gator. Sånt tycker man om. . Translation. Recently finished this novel written by Kim Thúy called "ru". It's about her life, when she escaped from Vietnam to Canada in the seventies and about her memories from her childhood and how it feels to build up a new life again because you have to, even if you don't know how to do it.
