Årets första bok utläst, Välsignelser av Caroline Albertine Minor. En novellsamling av en ung dansk författare. Sju historier om sju kvinnor. Det här är Caroline Albertine Minors andra bok men första utkommen på svenska. Novellerna är melankoliska och alla sju skildrar ett slags avsked skulle jag säga. Någon som blivit lämnad, någon som dött, någon som är osynlig för någon annan och så vidare. Språket är så finstämt med metaforer som jag måste stanna till och läsa flera gånger. "Han tittar på mig som om jag är en potatis, som i största hemlighet och i skydd av mörkret har börjat grodda, frågar om jag inte ska duscha." Hur fint? Den är helt enkelt mycket vacker. Men - sååå många namn. Vissa av novellerna binds ihop med varandra, vilket då gör att man som läsare även ska komma ihåg namn i de historier man redan avslutat. Och det kände jag faktiskt var en ren omöjlighet när författaren döper exakt alla, till och med nån granne som bara är med i en mening och så vidare. Varför gör man så, så osjyst mot läsaren. Till slut gav jag bara upp, bestämde mig för att inte sitta och samla namn och bara köra på. Det funkade också. Det finns en novell som står ut lite extra, och det är Sorgens Trädgård. Jag upptäckte mig själv sitta helt fastnålad vid den i rusningstrafik, om en kvinna vars man förlorar sitt korttidsminne. Den är skriven med ett helt annat flyt och med en sorg som går rakt in. När jag började googla på författaren fick jag reda på att det är den enda novellen i boken som är självupplevd, och alltså inte fiktion. Det intressanta är att Sorgens Trädgård innehåller i princip inga namn. Inte ens mannen det handlar om har något, det behövs inte. Önskar att Caroline hade inspirerats lite mer av den i de andra historierna. Jag känner att när jag inte behöver hålla reda på vad folk heter så kan jag fokusera på historien och språket på ett helt annat sätt. Och det är så satans bra då. Välsignelser finns här och här.
