Jag har läst Stig Larssons debutroman Autisterna från 1979. Jag vet inte varför jag inte läst något av Stig Larsson tidigare. Men när jag hörde honom i Söndagsintervjun i P1 tidigare i år kände jag instinktivt att jag ville läsa allt han skrivit. Jag börjar lite lätt med denna första bok, som också var hans stora genombrott. Autisterna har kallats för startskottet för den postmodernistiska litteraturen i Sverige och gjorde Stig Larsson till en av de största författarna i Sverige under åttiotalet. En man befinner sig på olika platser i varje kapitel: en andrahandslägenhet på Östermalm, en kaffebar i Moskva, en buss mellan Stuttgart och Paris, och så vidare. Vi bekantar oss med människorna han möter och tankarna som passerar - enkla hastiga, mörka och förbjudna. Han är nästan alltid bakis, eller full, och är antingen påväg att ligga med någon eller drömmer om att göra det. Boken saknar sammanhängande struktur och beter sig snarare som ett pågående tankeflöde som inte väjer undan. En av de mest intressanta sakerna från när Stig Larsson gästade Söndagsintervjun var när han beskrev hur han hade skrivit Autisterna. Stig Larsson berättar att han inte förstod att när man skrev en bok, fick man gå tillbaka och ändra. Han hävdade att han skrivit Autisterna från start till mål utan att några som helst korrigeringar. Det tänker jag mycket på när jag läser den. Hur den beter sig fragmentariskt för att det kanske är så hjärnan funkar. I huvudet rör man sig obehindrat mellan platser och en smak eller en doft eller en ton i en röst kan göra att tankelinjen rör sig i tvära kast. Autisterna har ett kyligt, dämpat språk som jag verkligen dras till. Innehållet är inte sällan gränslöst. Flera gånger känner jag..får man verkligen skriva såhär..? Det är intressant. Så vill jag gärna känna oftare. Autisterna finns här och här.
