Jag har läst Autisterna - om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall. Hör och häpna - inte en roman som jag läst för en gångs skull. Boken är från 2021 och är en personlig essä och faktabok om kvinnor med högfungerande autism. Clara Törnvall är kulturjournalist och radioproducent, och hon fick själv diagnosen högfungerande autism i vuxen ålder. I boken undersöker Törnvall hur autistiska kvinnor framställs i kultur, myter och verklighet. Visste du att autism fram till 1990-talet betraktades som ett tillstånd som bara pojkar kunde ha? Det var män som forskade och män som satte ramarna för vad autism är. När Clara själv utreds märker hon att frågeformulären är utformade utifrån manliga perspektiv och intressen: "Lägger du märke till registreringsnummer på bilar? Är du fascinerad av siffror?"Senare forskning har visat att kvinnor med autism ofta har helt andra intressen än män: kreativitet, konst, skrivande eller ett passionerat intresse för djur. Törnvall skriver att flickor länge inte diagnosticerades med autism eftersom deras intressen, som My Little Ponys eller Madonna, inte ansågs vara "äkta" specialintressen.Törnvall tittar också bakåt i historien och lyfter fram kvinnor som poeten Emily Dickinson, som skrev om havet utan att någonsin ha sett det. Beatrix Potter, som levde isolerat med sina djur och skrev sagorna om Pelle Kanin. Kvinnor som betraktades som märkliga, men som sannolikt var autistiska. Parallellt med denna historiska tillbakablick följer vi Clara Törnvalls eget liv, vilket för mig var bokens starkaste och mest fascinerande del. Vi får följa hennes barndom, tonår, kärleksrelationer, äktenskap och skilsmässa. Det är när jag får kliva in i Claras huvud som texten verkligen griper tag. Hon skildrar hur vardagen ofta är en utmaning, eftersom saker som är "common sense" för de flesta - eller "neurotypiska" personer - kan vara obegripliga och stressande för henne. Varför hamnade just denna bok i mina händer? Det är något jag funderat på när jag har läst.Har ni fått höra att ni beter er "autistiskt" nån gång? Jag har fått höra det så många gånger att jag tappat räkningen, av vänner, familj och pojkvänner. När jag läser Autisterna finns det väldigt mycket jag känner samhörighet med, som jag egentligen inte reflekterat över "som en grej". Mest bara förundrats över att andra inte tänker likadant.Jag har exempelvis ett mycket starkt rättspatos och skulle aldrig ljuga. Små vita lögner och "spel för galleriet" är något jag inte begriper mig på. Lögner stör mig mer än själva handlingen. Det skvaller som skakar mig mest är alltid det när någon har sagt nåt men sen agerat på ett helt annat sätt. Jag har på senare år förstått att det hänger ihop med ->-> Att jag är helt ointresserad av att förhålla mig till "gruppen". Jag stryker inte folk medhårs för att de ska tycka om mig och jag gör inte saker för att alla andra gör det. Jag upplever att andra människor har en inbyggd flockmentalitet - både psykiskt och fysiskt, som jag nästan alltid känner mig avstängd från.Jag är bekväm med konfrontation och föredrar rak kommunikation, vilket historiskt gjort det lättare för mig att umgås med killar - det förstår jag när jag läser boken. Kvinnliga samtal kan vara otroligt komplexa och fulla av oskrivna regler och outtalade förväntningar. Det är en befrielse med åldern att jag kan välja att umgås med människor som är tydliga och inte skapar missförstånd. Det är så mycket som inte sägs som man förväntas förstå! Sen ska vi ju inte ens börja med hur obekvämt jag tycker det är när folk tar på mig och hur jag upplever ständigt, alltid - jämt - att jag inte får vara tillräckligt mycket ifred. Jag sökte ensamheten utan att förstå det, i min nuvarande liv är jag isolerad 8 timmar om dagen och varje dag känner jag att det inte räcker. Men, det är mycket i boken som också inte stämmer in på mig. Kanske är jag bara en ganska boxig neurotyp. Jag tänker i alla fall inte sitta här och diagnostisera mig själv förstås (så snälla bloggbevakning, gör inte ett inlägg om detta, utan låt mig få tänka högt utan att du kidnappar orden). Egentligen spelar det kanske ingen roll. Men det var väldigt fint att läsa om någon annan kvinna som uppskattar tydlighet, ordning och raka besked. Och som samtidigt hänger sig åt fantasin och kreativiteten. Kanske finns det också något djupare släktskap mellan mig och Clara Törnvall? Vi är ungefär lika gamla, har vuxit upp på samma gata (!) och gjort liknande resor genom tonårens musik- och klädval.Autisterna är en intressant bok som jag aldrig skulle ha läst om någon inte hade gett mig den. Framförallt är den en påminnelse om hur feministiska perspektiv alltid kan hjälpa oss förstå varför vissa grupper hamnat i skuggan och vad det innebär för dem.Slutligen vill jag skicka en mjuk, väldoftande present till alla kvinnor som fått kritik för att de är raka och franka – och som helt enkelt inte klarar av att linda in saker i otydliga lager. You do you!Autisterna - om kvinnor på spektrat finns här och här.
