Jag har läst Babetta av Nina Wähä. Nina Wähä fjärde roman och den första efter hennes kioskvältare Testamente (som jag älskade!) Babetta handlar om Katja, snart 30 år och uttråkad. Hon jobbar på ett ekologiskt café och pluggar filmvetenskap. Snart är det sommar och hon har inga planer alls, som vanligt. Så hör plötsligt hennes bästa vän från skådespelarlinjen på Södra Latin av sig. Lou. Efter gymnasiet fick Lou huvudrollen i filmen Babetta. Filmen blev en succé över hela världen. Nu är Lou Hollywoodstjärna, pendlar mellan Rivieran och LA och lever ett liv man bara ser i glossiga magasin. Katja och Lou har inte setts på flera år. Lou bjuder ner Katja till sitt sydfranska chateau över sommaren och Katja är inte sen med att tacka ja. Lou hämtar henne på flygplatsen i dyr sportbil och mörka solglasögon och nu börjar boken. Parallellt som man får följa Lou och Katjas sävliga sommar på Rivieran tillsammans med Lous äldre franska pojkvän bjuds läsaren in i filmen om Babetta, scen för scen. Dessa delar är mina favoritdelar i boken. Jag upplever att jag inte har läst ett sådant här slags berättande förut? Tycker mycket om det, känns som att en kompis sitter och berättar sin favoritfilm för en. Hur som helst, i berättelsen om Lou och Katja pågår hela tiden ett maktspel. Boken är ett subjektivt porträtt av en olycklig filmstjärna genom hennes avundsjuka bästa väns ögon. Och som alla vet är avundsjuka en komplex känsla, fylld av begär och hat på en och samma gång. Jag läste en recension om Babetta i GP där recensenten kritiserar Nina Wähä för att hon använder ordet "perfekt" 14 gånger under de 25 första sidorna. Men det är just såna småsaker som gör att jag tycker om den här romanen. Berättarrösten Katja har inga andra ord för Lou. Hon är perfekt. Stilen är pratig och det passar bra ihop med de kaosartade festerna som pågår i en dimma av knark och champagne.Jag trivs mycket bra med att guppa omkring sida efter sida, vecka efter vecka (sommaren verkar pågå i en evighet). Katja ligger vid poolen, äter pommes frites och verkar inte ens fundera på när hon ska åka hem. Man vaggas in i den tropiska, tröga värmen tillsammans med karaktärerna.Tyvärr händer något de sista femtio sidorna av boken, som om författaren fått det stressigt? Ja, nåt är det. Boken tar en annan riktning, meningarna känns inte lika välarbetade och det blir ett medley i olika slags upplösningar, den ena mer otrovärdig än den andra. Jag lämnas något förrvirrad när boken är slut. Men - jag bestämmer mig istället för att omfamna de 70% som jag verkligen verkligen tyckte om. Jag önskar att det hade kunnat pågå hela vägen: ett obehagligt ödesmättat lojt tillstånd mellan två personer som hatälskar varandra och som ligger vid en pool och stirrar på ingenting för att de inte orkar annat.Min recension av Testamente.Babetta finns här och här.
