Jag har läst Bara till naveln av Linea Maja Ernst, en dansk roman från 2024. Det är Linea Maja Ernsts debutroman. Den gjorde succé i Danmark när den utkom förra året. Hyllades i flera stora dagstidningar, Ernst tilldelades Bogforums Debutantpris och den har sålts vidare till flera länder (däribland Sverige).Det här är en riktig sommarbok. Handlingen utspelar sig under några heta dagar i en stuga, någonstans i de danska skogarna. Ett kompisgäng som var bästa vänner under universitetstiden har samlats för att fira midsommar. Men när de anländer får de veta att de egentligen är där för ett överraskningsbröllop. Det blir startskottet för en känslomässig jordbävning. Var vi inte unga nyss? Är vi som alla andra nu? Och, kanske - älskar jag egentligen honom? Den här romanen är din perfekta danska instagrambild. Det är vackra människor med svanhalsar och kindben och prinsiga axlar. Vispade smörtorn, kannor i vit emalj. Ljusa marmorskivor där de bakas fluffiga frallor. Det är fladdriga tygklänningar i ekologiska material, fläderblommor som självklart friteras och äts till frukost på det dukade bordet utomhus, och analoga anteckningsböcker.Även sexuellt är den tillrättalagd på det lyckliga tvåtusentalets vis. Definitionerna haglar mellan karaktärerna. De är straighta, homosexuella, pansexuella, icke-binära och trans. Alla umgås i en fröjdig sexuell hög och ingen råkar någonsin säga fel kring någon annans pronomen - desto mindre ens ifrågasätta eller fundera kring dem. Allt är som ett pyttelitet himmelrike av midnattssol, champagnefyllor och hemliga knull. Dialogen är Woody Allensk - långa utläggningar, samtal över vin och saft. Vännerna är akademiskt utbildade, och varje rörelse ska teoretiseras, vända och vridas på, öppnas upp. Sexualiteten dissekeras ständigt, och jag lär mig nya ord som hydrofeminism och ekofiktion. Ibland känns det som att författaren vill utbilda sina läsare i syfte att skapa en bättre värld.Men samtidigt inte – för det krävs redan fastskruvade genusglasögon för att förstå vad de pratar om. Och så är det något med sexualiteten - den ska vara så avslappnad, så bred och generös att den hela tiden hamnar i centrum som en het potatis. Det får motsatt effekt. På samma gång beskriver Ernst sina karaktärers utseende ur en rätt strikt manlig–kvinnlig linjal (även om könen varierar). Det är männens styrka och kvinnornas naturliga mjukhet – resultatet blir traditionellt snarare än banbrytande. Som när Adam (gruppens manly man) och Charlie (gruppens butch) är i lag på kubb:"Adam och Charlie är överkvalificerade när de är i lag ihop, de utklassar de andra. Det är komiskt hur mycket bättre de är, hur de siktar, deras kroppsliga intelligens. De solar sig i det, kastar långsamt och säkert, dödar den ena kubben efter den andra. Det är omöjligt att inte bli upprymd av det, triumfera: – Försök att inte kasta som någon som har en kandidat i litteraturvetenskap."Jag läser och tänker att det kanske är genialiskt. Har någon tidigare byggt en roman av ett perfekt instagramflöde? Det är ju ändå nyskapande.Men det gör mig också förvirrad. Jag läser hela tiden som om jag står ett steg utanför romanen. Som om något inte riktigt går in. Det finns ingen tillstymmelse till ironi. Är det här en idealbild att kliva in i, eller en kuliss jag förväntas känna igen mig i utan att ifrågasätta? Först tänker jag att jag kanske helt enkelt är för gammal för boken. Att det inte är min typ av feminism. Sen läser jag på baksidan att vi är ungefär lika gamla. Och då undrar jag istället om det handlar om att jag är för nära den dröm hon bygger upp?Mina vänner har också vackra efternamn med dyr klang, röstar rött, tänker "rätt", och visst har det förekommit ett och annat smörtorn – och desto fler perfekta instagramdukningar.Men jag vet också att personligheten sällan sitter i en dukning. Den personen är jämt den rappaste i rummet, den med de värsta rövarhistorierna. Karaktärerna i Bara till naveln balanserar för ofta på sina egna stereotyper.Men det är också - vad ska man säga - ganska ljuvligt, med all denna sommarromantik. Frukter som brister, persikosafter och svullna läppar. Bokens upplösning är en sorts utlösning av allt teoritiserande, och det känns befriande. När jag har läst klart har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska känna inför Bara till naveln. Den flirtar oupphörligt med Shakespeares En midsommarnattsdröm, och inte skrevs väl den för något annat än att ge sin publik njutning?Det är klart att jag också är svag för prinslooken. Och för unga män som hånglar i skogen.
