Kazu Ishiguro vann nobelpriset 2017 och i juli tog jag mig an hans debutroman från 1982. Otroligt vackert omslag, grågrönt och beige med vinröda innersidor. Man vill bara kapsla in sig i den där stillsamma känslan. Det är tidigt åttiotal i England och Etsukos dotter Keiko tar sitt liv. Självmordet får Etsuko att minnas en sommar för tjugo år sedan då hon var gravid med Keiko. Vi får i tillbakablickar följa den särskilt varma sommaren i ett litet samhälle utanför Nagasaki i Japan. Det är efterkrigstid och Etsuko är nygift. En ensamstående mamma och hennes dotter flyttar in i stugan på andra sidan floden och Etsuko lär känna dem båda. Jag har läst en bok av Ishiguro tidigare, Never let me go som är en märklig historia om en dystopisk framtid med kloner. Tyckte inte jättemycket om den. Men den här! Bleknande berg, åh den var så fin. Berättelsen kändes som att ha en låt man tycker mycket om på repeat. Det finns inga skarpa svängar, inget påskyndande. De äter nudlar, går promenader och pratar med varandra. Samtidigt vibrerar något obehagligt under ytan. Karaktärerna är slutna, alla bär sorger som de gärna inte delar med varandra. Kriget ligger kvar som en efterklang och ingen berättar för någon hur de mår egentligen. Därför är det som att samtalen i boken hela tiden har en irriterad ton, folk säger en sak men menar en annan. Ibland så att det blir direkt obehagligt. När jag hade läst ut den och lagt ifrån mig den så grät jag. Mycket bra roman om ensamhet. Finns här och här.
