Jag har läst Blue Sisters av Coco Mellors - hennes andra, och senaste roman. Jag läste den under veckan som jag var på det skrivworkshop i Grekland som Coco höll i. Det fanns något fint med att läsa en bok av någon samtidigt som personen pratade om hur hon skrivit den. Blue Sisters handlar om tre systrar med efternamnet Blue: Avery, Bonnie och Lucky. Det fanns en fjärde syster också, Nicky, och när romanen börjar är det ett år sedan hon dog. Systrarna har spritts över världen. Avery i London, Lucky i Paris och Bonnie i Los Angeles. Men när deras mamma hör av sig och berättar att hon ska sälja barndomshemmet i New York, platsen där även Nicky dog, bestämmer sig alla tre för att resa tillbaka. Det som gjorde att jag blev så förälskad i Coco Mellors debutroman Cleopatra & Frankenstein var hur levande karaktärerna kändes. Så fysiska, fulla av kött och blod. När jag var klar med Cleopatra & Frankenstein kändes det sjukt att de allihopa bara fanns därinne mellan sidorna, och inte utanför bland oss. Något liknande sker i mig även med Blue Sisters. Efter att ha tillbringat en vecka med Coco och hört henne prata om skrivprocess och karaktärsbygge förstår man kanske ännu mer hur det kan bli så bra. Hon sa en fin sak som fastnade hos mig: "Love your characters like childen. We are all, no matter our age, still in the painful and beautiful process of growing up."Alla som skrivit något längre känner nog igen sig det. Karaktärerna blir inte bara påhittade figurer. De blir lika verkliga som vem som helst. De råkar bara bo i ett mindre universum: inuti ett huvud.Vad som gör Coco Mellors ytterligare ett snäpp vassare är hur skicklig hon är på att särskilja sina karaktärer. Hur de pratar, rör sig, vad de tycker om, hur de ser ut. Som läsare är det här avgörande för att kliva in i en berättelse, särskilt när den rymmer många personer.Det låter kanske enkelt i teorin, men i praktiken är det en av de svåraste delarna av skrivandet: att ge sina karaktärer helt olika röster, både i dialog och i kroppspråk, så att de känns som egna, levande människor och inte flyter ihop. I Blue Sisters med tre huvudkaraktärer finns det också tre världar, med egna vänner och relationer. Bonnie, som är boxare, är olyckligt förälskad i sin ryska tränare. Coco berättade för oss hur hon satt i timmar och tittade på ryssar på Youtube som pratade engelska. Vilka ord var svåra att uttala, vilka uttryck valdes? En roman är välskriven för att någon faktiskt lagt ner en del av sin själ i den. Det finns inga genvägar. Blue Sisters är en roman där jag känner att författaren håller mig i handen genom hela berättelsen. Hon vet exakt vart vi ska, och jag tryggt kan följa efter och vila i det.Skulle jag beskriva den kanske jag skulle säga att den påminner om en lite skitigare Gilmore Girls. Folk knarkar, går på stökiga fester, är otrogna och gör sitt bästa för att sabotera sina egna liv, men samtidigt ligger ett finstämt Stars Hollow-filter över allting. Grät! Flera gånger.Perfekt bok att läsa över julledigheten.
