Jag har läst Brott & Straff, en riktig klassiker av Fjodor Dostojevskij från 1866. Varför har jag gjort det kan man undra. Kanske för att det finns en chans att någon pretentiös snubbe på en middag börjar orera om Brott & Straffs genialitet med den bakomliggande tanken att ingen annan läst den. Men då finns jag där, redo att krossa honom. Nej jag skoja. Ärligt talat satt jag och funderade på hur jag skulle bli bättre på att träna mitt tålamod. Jag kan knappt kolla på en tv-serie utan att samtidigt scrolla mobilen och värre blir det. Jag väljer bort sådant jag genuint tror att jag skulle tycka om för att istället se skräp-tv. Bara för att jag vet att jag inte kan hålla koncentration samtidigt på två skärmar - men att jag samtidigt inte kan låta bli. Såååå jag bestämde mig att för att lyssna på en riktig tegelsten och verkligen ta in den. Inte låta tankarna fladdra iväg utan öva på att hålla upp mitt tålamod. Nu är vi här, många timmar senare och Brott och Straff är genom mitt system. Raskolnikov är en ung man i St. Petersburg under mitten av artonhundratalet. Han är mycket fattig och när boken börjar har inte inte längre råd att fortsätta sina studier i juridik. Han hyr ett rum hos en dam och där tillbringar han största delen av sin tid. Han isolerar sig allt mer. I sin ensamhet utvecklar Raskolnikov ett äckel för människan och ser sig själv som en slags upphöjd varelse, ovanför samhället och dess invånare. Brott och Straff handlar om hur Raskolnikov begår två mord och hur hans psyke sedan hanterar detta. Kan man - om man bestämmer sig för det - fortsätta livet så länge ingen vet att man själv är den skyldige? Eller äter samvetet upp en? Det här är ju då en bok som är väldigt gammal. Gammalt är inte nödvändigtvis dåligt men wow, den här är...seg. Mordet begås fem timmar lyssningstid in och därefter är han sjuk i feber fram till mitten av boken. Det var en struggle att hålla kvar intresset under den första halvan. Flera gånger var jag påväg att ge upp utav ren tristess. Därefter börjar berättelsen långsamt puttra på, vilket mer eller mindre innebär att ett trettiotal karaktärer med liknande namn presenteras, tillsammans med deras bakgrundshistorier och släktträd. Dåtidens dramaturgi skiljer sig en hel del från hur man skriver böcker idag. Jag kan se flera likheter med äldre pjäser. Som för exempel: istället för att dramatisera händelser och ta med läsaren i nuet då det faktiskt sker - träffas istället karaktärerna efteråt och pratar med varandra om sakerna de har varit med om. Sida upp och sida ner sitter män mittemot varandra i mörka rum och berättar om vad de gjort de senaste dagarna. Det är ett sätt att skriva på som är mer eller mindre utdött och det finns rimliga aneldningar till det: det saknar definitiva spänningsmoment. Men eftersom det här är en klassiker finns det förstås saker jag också bär med mig. Det är intressant med en oberäknelig huvudkaraktär som är rakt av unlikeable. Han mördar två kvinnor i rent äckel och drabbas sedan av svindel, sjukdom, tvivel. Boken rör sig febrigt mellan dröm och verklighet på ett sätt som antagligen var nyskapande då. Kanske skulle Brott och straff passa som en HBO-serie: en långsam kuslig uppbyggnad om en rysk artonhundratals-American Psycho. Men snälla, aktivera karaktärerna för guds skull i sådant fall. Andra klassiker jag läst och bloggat om: George Orwell - 1984 Ernest Hemingway - En fest för livet Ernest Hemingway - Och solen har sin gång Sylvia Plath - Glaskupan Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken Gun-Britt Sundström - För Lydia Tove Ditlevsen - Gift Mary McCarthy - Gruppen Marlen Haushofer - Väggen
