Jag har läst Bunny av Mona Awad. En så kallad "TikTok Sensation". "Delightful" säger Lena Dunham i en blurb på framsidan. "Genius!" säger Margaret Atwood. Kanske minns någon att jag i slutet av förra året skrev att jag kände mig klar med romaner om tjugoåriga tjejer som läser skrivlinje och lider av psykisk ohälsa. Ja. Ojdå. För det är exakt vad Bunny handlar om. Samtidigt inte alls. Samantha är en tjugonånting goth-tjej som går på en av USA:s mest prestigefulla författarskolor. I hennes klass går också en grupp rika tjej-tjejer som kallar varandra för Bunny. Bunny I love youBunny I love you tooAnd so on. Samantha hatar dem förstås. Så fort lektionerna är slut drar hon iväg till sin bästa kompis Ava. Ava är en slags cool girl-version av Edward Scissorhands. Hon har vitt tuperat hår och tillbringar dagarna på skitiga diners där hon ritar zombie-serier.En dag när Samantha och Ava sitter på Avas tak och pratar om alla de hatar i världen får Samantha ett sms av Bunny-tjejerna. De bjuder in henne på fest. På festen, som bara består av Bunnytjejerna, bjuds Samantha på starka drinkar (Bright and Sunny, deras påhittade motsatsdrink till Dark & Stormy). De tänder rökelser och ger varandra komplimanger. Samantha vaggas in i en pastellrosa dimma och känner hur drinkarna gör henne blommig och varm. Det är då som de ber Samantha gå ut och hämta en kanin.Vadå en riktig? frågar hon. Hon stapplar ut i trädgården och mycket riktigt - det är fullt av vilda kaniner därute.Sen blir allt riktigt vrickat. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag började läsa den här. Jag trodde kanske på ett ungefär att jag hade valt Dark Academia-versionen av Ett år av vila och avkoppling. Men Bunny är nåt helt annat. Så fort jag tror mig ha en idé om var boken är påväg gör den helomvändning. Istället för att vara avig bestämmer jag mig för att flyta med. För det är imponerande - i en bok så full av kaniner, vackra prinsar, kattungar med kronor, rosblad och tyllklänningar blir det inte sötsliskigt. Det blir inte ens för mycket vadande i adjektiv. Det är som om den här boken behöver precis just allihopa.När historien verkligen drar igång tänker jag på Queens Bohemian Rhapsody: någonting som bara som rasar mot en, musik från alla håll och kanter. Det är både bladvändande och kul. Men - precis som vi alla känner för Bohemian Rhapsody - drabbas jag också av känslan "har jag inte hört det här en gång för mycket?". Och det har jag ju, men i en helt annan form. Det slår mig: Bunny är tumblr under sin storhetstid. En Gothic Lolita-bibel från sent 00-tal. En bok man stoltserat med i sin tygväska med bandtryck när man var tjugotvå. Kanske hade man kallat killar man gillade för Darlings, precis som Bunny-sarna gör. Men vem använder tumblr 2024?När jag läser måste jag kolla upp hur gammal författaren är. Mycket riktigt - hon är en fyrtiofemåring i mörk poplugg. Alla indietumblr-tjejer är stora nu. Stor-stora: nästan fyrtio år eller mer. Inklusive jag själv. Livet va. Det bara bränner förbi. Alldeles nyss fotograferade man handleder och svarta nätter med sin lomokamera. Skrev sorgliga Smiths-citat i filofaxen och ritade stjärnkonstellationer mellan födelsemärkena på en söt indiepojkes rygg. Precis där, i den skåran av tid när Manic Pixie Dream Girls ännu inte var ett skällsord och cupcakes fortfarande var det finaste man kunde bjuda någon på, där bor Bunny.Kanske är det för att jag har varit en sån här tjej som jag känner en lätt allergi mot universat. Det blir en så tydlig tidsmarkör, när någon bär hjärtformade solglasögon. Men det ska sägas att när jag läste Bunny var jag helt inne i Bunny. Mona Awads språk är både roligt och skarpt. Det här är en jättekonstig bok om skrivkramp, killbesatthet, tjejgäng och att va någons bästis. Jag var underhållen från start till slut. Och ärligt talat en frisk fläkt och rejält mycket mer intressant än samtliga svenska debutromaner jag läst om förlorade tjugoåriga tjejer med skrivdrömmar. Bunny finns här och här.
