Jag har läst De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa. En roman som utkom i Japan redan 1994 men översattes till svenska tidigare i år. I Japan räknas Yoko Ogawa som en av de största samtida författarna. De förlorade minnenas ö handlar om en ö där glömska ter sig som en epidemi. Ett efter utplånas ting ur människornas minne: stenfrukt, parfym, fåglar och karameller. Men ingen på ön sörjer föremålen eftersom de i samma stund upphör att existera. Hur kan man sakna något som aldrig funnits?Den hemliga polisen patrullerar ön och för bort människor som fortfarande minns. Den unga huvudkaraktären arbetar som författare och oroar sig över sin redaktör. Han kommer ihåg allt som försvunnit. Tillsammans med sin vän den gamle färjearbetaren bygger hon ett litet utrymme i källaren där redaktören göms. Hemliga polisen får bara inte fånga honom, då försvinner inte bara han, utan alla ting som funnits och som göms inuti hans hjärta. Den lilla befolkningen på ön lever i ett skräckvälde under hemliga polisen och deras livsförhållanden blir allt sämre ju fler nödvändigheter som försvinner. Samtidigt råder aldrig någon panik (men inte heller en hoppfullhet). Samhället går runt i en acceptans, och det är också det som gör berättelsen intressant. Hur lever man ett liv där man aldrig sörjer vad man förlorar? Det som gör att jag ofta dras till japansk litteratur är hur allt beskrivs med ro. Även de mest absurda händelser berättas som om de ber någon räcka över saltet. Det finns ett pågående lunk i Ogawas text som jag upplever att många japanska författare delar. Som läsare får man själv avgöra var den stora berättelsen ligger och var dess nycklar finns dolda. De förlorade minnenas ö påminner om av Michael Ende, en bok jag älskade som tweenie. Där det i Momo finns tidstjuvar finns det här hemliga poliser, men premissen är liknande: i Momo försvinner tid, här försvinner saker. Om det finns en sensmoral dold skrivs den inte på näsan i Ogawas bok, De förlorade minnenas ö är öppen för många tolkningar och jag tror att beroende på var och vem man är finns det flera sätt att läsa romanen. Trots att det finns vissa dramaturgiska vurpor förlåter man de lätt. De spröda meningarna - som den här ovan där huvudkaraktären klipper ett barns naglar - är den stora behållningen. Efter att jag läst klart minns jag få av föremålen som försvinner från ön, men skulle med enkelhet kunna beskriva det lilla utrymme där redaktören tillbringar sitt liv dolt från omvärlden. Under läsningen funderar jag på hur slutet ska sys upp. Vad ska det bli av den här berättelsen egentligen? Jag bollar många olika upplösningar med mig själv men det som sedan väntar mig är ett helt annat. Jag förstår att det är det enda rätta och jag tar det med ro.Boken finns här och här.Liknande litteratur:Kazuo Ishiguro - Bleknande bergKazuo Ishiguro - Klara och solenHiromi Kawakami - Senseis portföljHaruki Murakami - Den färglöse herr TazakiHaruki Murakami - Mordet på kommendören
