Snart är det dags för topplistan över böckerna jag läste i år. Men för att göra den måste jag hinna skriva om alla! Här kommer således årets sista bok, den fjärde boken i berättelsen om The Hunger Games. Jag har läst The Ballad of Songbirds and Snakes av Suzanne Collins. Romanen är en prequel till de tidigare böckerna och utspelar sig 64 år innan Katniss Everdeen kommer in i bilden. Och har du ingen koll på Hungerspelen eller Katniss så kan du nog sluta läsa detta blogginlägg nu, för här kommer vi nörda ner oss. Bokens huvudkaraktär är Coriolanus Snow, det vill säga mästerskurken och presidenten av Panem 64 år senare. Men i The Ballad of Songbirds and Snakes är han varken skurk eller president. Snow är arton år, går på gymnasiet och tilldelas rollen som fadder till en av tributerna i de tionde årliga hungerspelen. Självklart blir han ansvarig för en flicka i District 12, samma distrikt som hans nemesis i framtiden kommer från. Artonårige Snow lever på meriterna av sitt efternamn. Det har varit krig och kriget har lämnat Snows familj utfattig. De bor i en vacker lägenhet högt upp i ett flådigt hus, men de har ingenting längre. Snow går hungrig med lagade kläder och försöker dölja för omgivningen att familjen är utblottad. Som fadder och mentor för en Hunger Spel-deltagare har man chansen att vinna ett stipendium till en universitetsutbildning och Snow inser att detta är hans enda chans att ta sig ur fattigdomen. Hans tribute heter Lucy Gray, är sexton år och påminner på många sätt om Katniss Everdeen. Hon värnar om sin familj, har skinn på näsan och tar ingen skit. Vi får följa Hungerspelen utifrån Snows perspektiv på läktaren. Det är otroligt många namn, därför uppskattar jag den här listan på distrikt och mentorer. Listan återkommer boken genom och namnen stryks allt eftersom Hungerspelen fortgår. Men det är tolv distrikt, med två tributer i varje, och de har varsin mentor. Det är liksom... 48 namn? Och då har vi inte räknat in andra karaktärer, som klasskamrater, släktingar, lärare och så vidare. Det finns många problem med den här boken. Först och främst är den för lång och för långsam. Att följa Hungerspelen uppifrån, där man varken förstår vad någon tänker eller känner nere på arenan, gör att man liksom inte alls bryr sig om någon. Det är som att kolla på en sport på TV. Något som är tråkigt redan som det är. Men den stora missen med den här boken är huvudkaraktären, Coriolanus Snow. Han är inte genomarbetad och blir därför aldrig trovärdig. Suzanne Collins vill hela tiden påminna läsaren om att Snow kommer växa upp till en av de värsta bad guys ever existed, men hon kan inte bestämma sig för varför han gör det. Har han en inneboende ondska eller kommer hans mörker från ett trauma? Det är som att Collins försöker hitta svaret genom att bara fortsätta skriva. Ibland kastar hon in onda karaktärsdrag, samtidigt som man som läsare ska heja på berättelsen framåt. Och det handlar inte om att man behöver en hjälte som sin huvudkaraktär, tvärtom. Är verkligen för skaviga huvudkaraktärer. Det handlar om att författarens osäkerhet smittar av sig på läsaren och gör att jag inte känner av bokens riktning. Det blir helt enkelt inte bra. Det känns som jag läst en version av ett bokmanus som behövde gå minst tre vändor till med sin redaktör. Kan verkligen inte alls rekommendera The Ballad of Songbirds and Snakes. Blir den film har nog manusförfattarna en hel del jobb att göra. Boken finns här och här.
