Ganska ofta, eller i alla fall mer än andra händelser som varit, tänker jag på en fredagskväll sommaren tvåtusensju när jag ännu försökte komma över min första pojkvän och det inte alls gick. Fastän det var jag som ville att det skulle vara över, fastän det hade gått ett halvår sedan jag hade sagt det till honom. - Jag ska aldrig mer göra slut, sa jag till min kompis som gick bredvid. Aldrig någonsin. - Sånt kan man inte bestämma, svarade hon. Men jag visste redan då: inte igen. Eller nevermore, för att citera Bodil Malmsten. Och hittills har jag faktiskt inte gjort det. Och det borde kanske vara svårare än så, mer komplicerat och mångbottnat. Eller så är det bara inte det. Jag har inte någon lust att självmant kasta mig in i det mörker av att behöva glömma hur någon andas mot en om nätterna. Jag sörjer nästan löjligt ofta att jag tvingats göra det så många gånger. Jag tror att jag egentligen inte byggdes för att göra det, jag tycker mig fysiskt känna hur hjärtat krymper för varje gång. Jag har läst Det här är hjärtat av Bodil Malmsten många gånger. Som ljudbok. Som fysisk bok. Som enstaka verser jag hittat på internet. Vissa av dikterna har jag läst så ofta att jag upprepar de för mig själv ibland i huvudet utan att knappt märka det. Det här hjärtat är en bok om att inte komma över någon. Om att det inte blir bättre. Nej, man dör istället. För att de dog. Från en, för en, eller i Bodils fall: att de faktiskt gjorde det. Det är så hjärtskärande och ärligt, och som ljudbok så skitjävla sorgligt med Bodils egna lilla darrande men samtidigt stadiga röst. Jag tänker när jag läser denna diktsamling att det bästa sättet att komma över någon är kanske att våga tänka tanken att man faktiskt inte kommer göra det. Att helt lämna över sig i känslan av att det är såhär nu, snipp snapp snut resten av alla dagarna. Man pulsar genom eviga vintrar med hjärtat i små trådar inuti kroppen tills det en dag lossnar, skrumpnar ihop i magsäcken. Och ut växer ett nytt hoppfullt, ungt, utan nedskavda hörn. Och detta unga, nya organ lurar en att hoppa fritt igen. Så går det kanske till. Att det är dumheten som gör det. Undrar bara hur många hjärtan man egentligen har i sådant fall? Hur mycket naivitet kroppen pallar? Bodil skriver: Tideräkningen för alla arter utgår från hjärtrytmen säger hjärtkärldocenten Bara de hjärtlösa går fria Så länge du lever kommer du att lida Och det ska kallas liv Definitivt
