Jag har läst Din stund på jorden av Vilhelm Moberg. En svensk klassiker från 1963 och Mobergs näst sista roman. Tio år senare tog han sitt liv, han lämnade ett brev på morgonen till sin hustru: "Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda." Din stund på jorden är på många sätt även det ett avskedsbrev. Romanen handlar om utvandraren Albert Carlson som tillbringar sin sista tid på ett hotell i Kalifornien. Han ser tillbaka på livet och hur det blev med allt; kärleken, relationerna, drömmarna. Från sitt hotellrum betraktar han Stilla Havet och minns de småländska skogarna han lämnade som ung man. Mest av allt tänker han på sin storebror Sigfrid som oväntat dog bara 19 år gammal. Albert har sörjt brodern sedan dess: denna känsliga unga man som fråntogs sin framtid. Varför dog han så plötsligt? Varför fick Albert leva hela sitt liv, och inte han? Jag läste Din stund på jorden de sista veckorna som gravid och de första veckorna med en liten bebis. Kanske är det därför som boksidorna är buckliga av tårar. Troligen. Men det fråntar inte faktumet att det här är en helgjuten roman. Den vibrerar av skörhet kring det som är att leva; de få ögonblick när allting känns så oerhört och de långa sträckorna när ingenting känns alls. Genom det dunkel som Albert försöker förstå Sigfrid växer en kärleksförklaring kring alltings omtålighet fram och man drar efter andan i någon slags tacksamhet över att ha den här boken i sina händer. För den är så vemodig! Så fin! Välskriven! Underbar! Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden! ▽ Din stund på jorden av Vilhelm Moberg finns här och här
