Jag har läst En flickas memoarer av Annie Ernaux. Ernaux är en av de stora samtida författarna i Frankrike och i år fyller hon 81 år. Detta är den första bok jag läser av Ernaux. En flickas memoarer är inte en skönlitterär roman, utan en uppgörelse. En berättelse där Ernaux blickar tillbaka till sommaren 1958 då hon som artonåring jobbade som ledare på ett kollo. Hon kommer dit som oskuld, skäms över sin bakgrund som dotter till specerihandlare, uppväxt på landsorten och utbildad i klosterskola. Allt måste glömmas och gömmas. Redan första kvällen trycker en av de äldre ledarna, H, upp henne mot en vägg och för in fingrarna under hennes klänning. Det är det här som måste vara kärlek, tänker Annie. En flickas memoarer är skriven av en åldrad kvinna och utspelar sig under en tid som är minst femhundra evigheter bort. Referenserna är många; franska och dåtida om musik, teater och film. Vissa odödliga namn kan jag plocka upp, men många går mig förbi, vilket är tråkigt. Men om man bortser från det skulle berättelsen kunna vara skriven när som helst. Annie förändras på ett sommarlov, från subjekt till objekt. Hennes besatthet av H tar över hela hennes existens & tanken på att vara åtråvärd för någon. Hon kan inte låta bli att vara alldeles för på och när hon blir nekad tar hon andra män i all hast, har inte tid att tänka på rykten om hennes lössläppthet på kolonin när det finns chanser att bli älskad av någon. Annie Ernaux bygger upp En flickas memoarer som att något fruktansvärt ska hända strax, någonting som ska göra att hon aldrig mer blir den samma. Och jag kommer på mig själv att tänka flera gånger att det hemska aldrig händer. Jag tänker: Jaha, var det en så stor grej då, Annie? Att vara olyckligt kär i någon som behandlar en som skit och luft. Som kvinna är det kanske det minst unika man kan råka ut för. Men jag förstår snart att det kanske är hela poängen. Vem har inte varit 18, 19, 20, 21 år och svultit sig själv i hopp om att förpuppa, fått huvudet nedtryckt mot ett par öppna jeans och tänkt att, jo, han är nog kär i mig ändå. Och så kedjereaktionen som det utlöser: strävan till det onåbara. På kolonin påbörjas Annies jakt till en omöjlig version av sig själv som ska pågå i ett för alltid. Den eviga skammen över sin existens, de korta ögonblicken då hon inte orkar mer och trycker munnen full av söta kakor och choklad. Om att ömsa skinn och ömsa skinn igen, om att krympa i patriarkatets armar och svika sina föräldrar i jakten på ett annat liv. En liten tidsskärva, en sommar, och samtidigt ett liv. Boken finns här och här.
