Jag har lust Eufori av Elin Cullhed. En roman om Sylvia Plaths sista år i livet och beskrivs på bokens baksida som en "fantasi": Cullhed lånar av sina egna erfarenheter och tar sig in i hjärnan på författaren bakom klassikern Glaskupan, som tog sitt liv bara 30 år gammal. I förstaperspektiv, det vill säga som bokens "jag", följer vi en Sylvia som nyligen flyttat från Amerika till England med sin man Ted. Hon väntar deras andra barn och de bor i ett vackert hus på landet med en stor trädgård. Allt är på pappret...perfekt. Men i Sylvia känns ingenting perfekt. Hon harvar runt i mörkret. Hon undrar varför hon inte känner den stora trygga tacksamheten. Hon söker sig till sina fasta punkter: sitt barns nacke, sin mans rygg om natten, vetskapen att romanen snart ska publiceras, lökarna som gror i trädgården. Men varje dag en oro, en skräck som börjar redan i det stillastående i att leva. Sylvia Plath tog sitt liv 1963 genom att stoppa huvudet i en ugn. Det har spekulerats kring att självmordet berodde på hennes makes många otrohetsaffärer. Eufori utspelar sig i princip bara i deras gemensamma hem. Ted rör sig med enkelhet ut och in genom ytterdörren. Men Sylvia står kvar inuti rummen, i deras hem som i takt med Teds distansering går från en borg till ett fängelse. På strax under 300 sidor följer vi någon som försvinner mer och mer in i sig själv. Världen runt Sylvia förvrängs och därmed också människorna i den. De blir bortkopplade från henne och som läsare vet vi inte om de försvinner på grund av ångesten, eller om ångest uppstår för att de försvinner. Allt Sylvia har är sitt eget mörker som bränsle och bensin. Eufori påminner om Sofia Coppolas Marie Antoinette: En karastrof närmar sig men berättelsens riktning är inte att driva mot den. Istället rör man sig runt i lugnet före stormen: undersöker tapeter och vrår utan att ha bråttom. Vi alla vet ju redan upplösningen - hur det går för Marie, hur det går för Sylvia. Det finns fler likheter: på samma sätt som Coppola gör i Marie Antoinette lånar Cullhed uttryck och referenser från tider långt efter Sylvias död. Plath blir sitt eget spöke, omedveten om sin död och istället fullt upptagen med att finna orsaken till sin ängslan som levande. Hon gräver och gräver i sin trädgård och det resulterar i monolog som är en förtvivlad enmanspjäs utan svar, så otroligt välskriven och inspirerande. Relaterade blogginlägg: Sylvia Plath - Glaskupan Elin Cullhed - Gudarna Eufori finns här & här.
