Jag har läst en bok som är en sån där riktig jäkla ta-med-på-semestern-och-läsa-på-stranden-bok! Så oerhört praktiskt eftersom den tiden närmar sig med stormsteg för många därute. Samtal med Vänner av Sally Rooney, en bok som kom ut förra året. Bra svensk översättning måste jag börja med att säga. Boken handlar om tjugoettåriga Frances. Hon pluggar på universitetet och skriver poesi som börjar få en del erkännande och uppmärksamhet. Tillsammans med sin bästis Bobbi träffar hon en kväll fotografen och journalisten Melissa som vill göra ett reportage om dem båda. Bobbi och Frances följer med Melissa hem och där finns Nick, Melissas man. 32 år gammal, skådespelare, vackraste Frances sett (objektivt vackraste alla sett), charmig, lugn, kvick, inkännande, inlyssnande, rolig etc bla bla bla BOOM. Fyra veckor senare och en otrohetsromans är inledd. Samtal med Vänner handlar om att älska någon som är tillgänglig ibland. Men att också samtidigt vara den personen själv. Det är möten i källarlokaler och tvättstugor, hemliga mail, blickar över köksbord och lögner som avlöser varandra. Romanen är trovärdig. Man förstår varför de dras till varandra, tempot är rimligt eller vad jag ska säga: allt går liksom i en så verklig takt att det är som att det händer framför en. Sally Rooney är så jäkla bra på att berätta den här historien, man bara gled över sidorna och jag kunde måla upp varenda karaktär framför mig. Ibland tenderade den att vara lite väl feel-good-romantic-comedy i sin dramaturgi (se: John Green), men sen tyckte jag hon fångade upp det igen och lät historien färdas på sitt eget sätt. Om det är tröttsamt att läsa ännu en historia med svår, komplex nästan-tonårstjej som träffar äldre, rik, mer erfaren man? Jo tack. Det kan man ju säga. Riktigt jävla aströttsamt faktiskt. Men vad ska man göra, jag ger typ upp. Det här verkar ju uppenbarligen vara en historia många fortfarande har en längtan efter att få berätta. Antagligen för att de själva upplevt något liknande. Jag känner inga jättesympatier för varken huvudkaraktären eller hennes kille. Det är ju tyvärr så att ingen är så egoistisk som de förälskande. Skit samma om nån annan var där först, för det vi upplever nu, du och jag, är något helt annat. Lolilol. Den enda jag routade för i den där boken var Melissa, Nicks fru. Men, å andra sidan behöver man ju faktiskt inte heja på nån i en bok, det är ju inte det som är poängen. Att jag kände starkt motstånd för den där knepiga kärlekshistorien innebär att boken tog tag i mig. Dialogen, drivet, karaktärerna; jag läste och läste tills den tog slut och efter det kändes det som att jag hade hängt på riktigt med dom allihopa.
