Jag har läst Fjärilsvägen av Patrik Lundberg. En roman om Birgitta Lundberg, Patriks mamma. Fjärilsvägen efter gatan i Sölvesborg där de bodde. Där lever de till en början som ett skolexempel av den svenska kärnfamiljsdrömmen: mamma, pappa, två barn, Volvo och villa. Och så kommer plötsligt skilsmässan, finanskrisen och med det - fattigdomen. Patrik berättar sin mammas livshistoria på strax under tvåhundra sidor. Det börjar i LP-skivor med Elvis Presley, folkskola med A i uppförande och hur Birgitta gifter sig i guldkrona och vit slöja. Det slutar under nutid i diabetes, panikångest och torgskräck. Patriks mamma är 67 år när hon dör, utarbetad och sjuk. Fjärilsvägen är skriven ur betraktarens perspektiv. Patrik ser sin mamma förlora allt, men behöver bli vuxen för att förstå vad det innebär. Boken är ett brev skrivet i du-form till en mamma, och vi som läsare får följa med. Ett grepp man för övrigt finner i en annan fin bok om mammor från i år, En stund är vi vackra på jorden av Ocean Vuong. I Fjärilsvägen blir Birgitta Lundberg en symbol för något större. Hon blir ett exempel på klassamhället. Patrik ställer sig frågan hur det kan vara så att i alla andra samhällsgrupper stiger medellivslängden förutom den som består av just lågutbildade kvinnor. I hans sakliga prosa vibrerar en ilska som nästan går att ta på i boksidorna. Meningarna är fulla av undertryckt frustation; någon som aldrig skriker rakt ut men slår sin hand genom väggen. Men bara för att ens mamma blir ett exempel innebär det inte att hon bara är en siffra i statisitken. Det här är en stor kärlekshistoria mellan en mamma och en son. Allt eftersom åren går och Patrik gör sin egen klassresa glider deras relation isär. Det blir den slutgiltiga orättvisan - att vilja ge sitt barn allt och sedan förlora det av samma anledning. Delarna i boken med breven Patriks mamma skriver till honom går rakt in i mig. Alla mammor är på något vis samma mamma; samma tankar, samma oro, samma kärlek. Tyckte ni om Patriks sommarprat från i år ska ni läsa denna. Jag vill rekommendera den till er andra också. Patrik är min vän och delar kontor med mig som ni vet, och jag har läst alla hans böcker. Men denna hade verkligen något extra. Jag själv har inte växt upp i det som Patrik beskriver, med en mamma som går hungrig för att ge sina barn det de behöver, men desto viktigare att läsa om det. Och försöka vara ödmjuk kring att man nog man aldrig kommer förstå vidderna. Kanske läser någon Fjärilsvägen och inser att hen inte länge vill rösta utifrån sin egen vinning som redan privilegierad, utan lägger sin politika röst på den som inte har några andra röster än just en valbankett. Kanske blir vår framtid kantad av solidaritet, jämlikhet och alla människors rätt till ett värdigt liv. Kanske behövs det bara en insikt i taget. Vi kan kanske hoppas. Boken finns här och här. Mer på temat: Édouard Louis - Vem dödade min far Patrik Lundberg - Gul utanpå Patrik Lundberg - Konsten att skriva krönikor
