Jag försöker ju skriva en bok för tillfället. Det är jättesvårt och ganska ensamt och det roligaste jag gjort under 2018 hittills. Haruki Murakami som är en författare vars böcker jag verligen verkligen tycker om kom ut med en liten sak om skrivande i höstas, så jag tyckte att det kunde vara på sin plats att läsa den. Jag vet att många har svårt för Murakami och jag blir oftast kritiserad när jag skriver om hans böcker. Och, jag håller ju med om att jag inte heller tycker det är särskilt skojigt att läsa om unga flickor med perfekt rundade vaniljvita bröst för femtifjärde gången. Men jag har också ett överseende med det (vilket jag såklart respekterar folk som inte har). Han är skruttgubbe i ett av världens mest sexistiska länder. Förlorad så att säga. Men hans berättarteknik och historier fascinerar mig, och därför fortsätter jag läsa. Jag och Haruki Murakami debuterade som författare när vi var lika gamla. Nu har han snart 70 år och har skrivit över tjugo böcker och många noveller. En siffra jag aldrig kommer uppnå. Det är inte bara något jag säger utan är rätt och slätt och krasst helt sant. "Författare till yrket" handlar mycket om uthålligheten som författare. Att skriva en roman är inte svårt menar Murakami, men att skriva tre, fyra, fem sex och ännu fler är bara en särskild slags personlighet som klarar av. En seg typ med stort tålamod som dras till de långsamma berättelserna snarare än snabba kickar. Murakami beskriver i boken hur han lägger upp sina dagar och sitt skrivande, om kärleken till sina romankaraktärer och hur skönt det är att vara ifred. Det är fint på flera sätt, gillade särskilt stycket här över om att skrivande är något rytmiskt. Jag tänker ofta så själv: att jag har någon form av trumma i huvudet typ, och den gör att meningarna hamnar rätt och faller in i varandra på ett finstämt sätt. Men ungefär där tar det väl slut med grejer jag tyckte var intressant med den här boken. Resten är nämligen någon form av försvarstal mot kritiker och recensenter kombinerat med ett nästan barnsligt dåligt genusperspektiv. Jag kan stå ut med hans romantisering kring kvinnokroppen i romaner, men när det blir i en faktabaserad text blir det så oerhört tydligt hur han verkligen haltar intellektuellt på genusbenet. Som här ovan till exempel. Tydligen har man manliga och kvinnliga författare uppdelade i japanska bokaffärer (sjukt?!). Detta är alltså vad Murakami kommer fram till angående det. Det vill säga ingenting. Han talar även till läsaren som om hen vore en straight kille. Typ "Prata med din flickvän eller fru om x". Tack Haruki, ska prata med henne. Boken handlar framförallt om hur Japan och japanska journalister har kritisterat Murakami genom åren. Tydligen var han inte alls särskilt aktad som författare där, utan framställdes som en mainstream-författare med billiga trix. Visste inte att det var så. Men han verkar så pass genuint ledsen över det här att han skrivit en hel bok om det. Efter att jag lagt ner Författare till yrket känner jag mig inte jättemycket mer inspirerad eller klokare ang skrivning. Men men. Nu har jag läst ut den i alla fall. Annat jag skrivit om Haruki Murakami: Män utan kvinnor 1Q84 & After the Quake Den färglöse herr Tazaki Fågeln som vrider upp världen Sputnikälskling Norwegian Wood Vad jag pratar om när jag pratar om löpning The Strange Library
