Nu har jag läst en bok igen. Närmare bestämt John Greens Förr eller senare exploderar jag. Jag hade hört så mycket bra om den här, bland både kompisar och på bloggar. Dessutom dök citat ur boken upp i mitt Pinterest-feed jämt och ständigt. Så det var helt klart på tiden. Boken, som är en sorglig historia, handlar om sextonåriga Hazel. Hon har lungcancer och vet att hon aldrig kommer bli frisk. Kanske får hon leva i några år till högst. På veckomötena i kyrkan med andra svårt cancersjuka barn träffar hon Augustus. Han dyker upp från ingenstans och bestämmer sig från sekund ett att det är han och Hazel nu. Han är friskförklarad från skelettcancer och har världens vackraste käkben. Hazel visar Augustus sin favoritbok Ett Storslaget Lidande, och ingen av dem kan släppa vad som egentligen hände med karaktärerna när boken tagit slut. Augustus bestämmer sig för att ta Hazel till Amsterdam där författaren bor, så att de kan fråga honom hur historien egentligen slutar. Alltså jag vet inte riktigt vad det var med mig och den här boken, men den tog mig inte riktigt med den storm som jag hoppats. Trots att jag grät ibland och kärade ner mig i vissa stycken (som det här ovanför) så var det inte med ett "åh" jag slog igen den. Kanske kan det ha varit alla lovorden på bokens baksida Årets bok Helt underbar En triumf på alla sätt! och så vidare. Kanske hoppades jag på för mycket. Istället kände jag flera gånger under läsningen att det mer var ett filmmanus till en snyftig ungdomsfilm än en bok. Den är väldigt amerikansk, jag kunde ofta lista ut vad som skulle hända för att den så snällt följde hollywoodmallen. Det behöver i och för sig inte vara något dåligt, men det gör boken rätt osvensk och ibland önskade jag att jag läst den på engelska istället. Samtidigt pratar karaktärerna oerhört avancerat och stundtals rätt tillgjort, slänger sig med uppslagsbokssvåra ord och Hazel, som ska vara okysst, oerfaren, blygt nyförälskad och har rätt mycket komplex över vad sjukdomen gjort med henne har inga problem att skämta sarkastiskt och rappt om sex och "vad hon vill göra" med Augustus. Alltså inget fel med det, det är ju superhärligt, men jag hade svårt att få ihop hennes karaktär på något vis. Men! Så jäkla ömmande bok ändå, om kärlek - framförallt omöjlig kärlek - och om att följa sina drömmar och om mod och alltid stå bredvid varandra, oavsett storm. Den är lättläst på ett fint sätt och rolig och väldigt sorglig på en och samma gång. Jag tror att många av er skulle gilla den. . Translation. I've just finished The Fault in Our Stars by John Green. Even though I had a little hard time falling in love with the characters I thought the book was a both sad & heartful love story.
