Jag har läst Good Morning, Midnight av Jean Rhys. En roman från 1939 som räknas som en klassiker. Det är författarens mest berömda och betydande verk. Jean Rhys föddes i Västindien då det ännu var en brittisk koloni. Hon flyttade till England som sextonåring och levde sedan sitt liv i England och Frankrike. Den här boken utspelar sig i Paris. Good Morning, Midnight handlar om en kvinna, Sasha Jansen, som reser tillbaka till Paris. Hon har inte besökt staden på många år. Hon går längs med gatorna och reflekterar över den tid då hon bodde där. Staden är för Sasha som ett destruktivt förhållande. Minnena och platserna gör henne både gråtmild och svart som natten. Hon besöker stammisbarer och flyktiga bekanta, lånar pengar och dricker Pernod. Boken rör sig mellan nutid och dåtid och hon drömmer om att vara vacker, att färga håret, att ha på sig något dyrt, vara åtråvärd. Hon önskar att det alltid var natt, morgnarna är så ljusa och ensamma. Hade jag varit 25 hade jag tryckt detta utdrag ovan på en tröja. Det här är the original emo-bok. Att sitta på café och dricka drinkar med olika vackra män, gråta i sin hotellsäng och lägga sina sista slantar på ett läppstift.Good Morning, Midnight är en kort roman men den kapslar in så mycket ensamhet och ångest. Huvudkaraktären Sasha som man först ser som en frisk fläkt, nästan lite lättvindig, blir en umamibomb av djup och mörker ju längre in i romanen man kommer. Men, det var ganska svårt att läsa en roman på engelska från 1939 om jag ska va ärlig. Jag var tvungen att ha mycket koncentration för meningsuppbyggnaden är inte som nu. Extremt många meningar slutar exempelvis med "...". Det gör mig så förvirrad haha, vad ska sägas med alla dessa dot dot dotMen så länge jag la undan mobilen långt bort och hängav mig tyckte jag mycket om den. När jag är olycklig vill jag läsa om andra som är olyckliga. Det här är en olycklig bok. Kanske hade jag haft större behållning av boken om jag läst den som olycklig. Den fick mig att tänka mycket på sommaren & hösten 2012 när jag bodde i New York med krossat hjärta och kunde ibland känna mig så oändligt, oändligt ensam. Letade upp en text jag skrev då som jag började tänka på när jag läste stycket ovan,Jag står i duschen och är så jävla bakis. Bjöd in på efterfest med tre jag bara kände halvt och vi låg utspridda över min vardagsrumsmatta. Just då, fyra på morgonen, var jag glad och höjde volymen. Men nu är det söndag och jag står i duschen och tvättar bort lösögonfransarna och har sådan fruktansvärd ångest. Jag går in på hans instagram tre gånger under förmiddagen men han har inte laddat upp något. Jag går ner och röker i porten och tittar på ekorrarna och nåt lyckligt par på andra sidan gatan. Får ett sms av en kompis: 'How was last night? 'Jag svarar 'great'. Jag fimpar, går upp, lägger mig raklång på sängen, tittar upp i taket. Att jag inte stannar hemma, bara en enda lördag. Jag klär på mig och går ett varv runt kvarteret. I solglasögon för att dölja mörka ringar, med knutna nävar för att trycka bort det som känns. Köper äpplen i mataffären för att det är säsong. Går hem och lagar en spaghetti. Äter den framför datorn, framför ett nytt avsnitt av en serie. Gråter inte när det är sorgligt men byter flik i webbläsaren. Tittar på klänningar på Pinterest tills scenen är över. Det är en sådan vacker söndag. Torrt och klart i luften. Men jag känner ingenting. Önskar att det som varit kändes mer än som vaga nålstick, önskar att man kunde återskapa hela situationer när man ligger i sin säng och försöker känna efter hur man mår men inser att man inte mår alls, överhuvudtaget.Good Morning, Midnight finns här och här.
