Jag har läst Samtycket av Vanessa Springora. En uppgörelse på 170 sidor där en kvinna berättar historien om när hon som trettonåring blev älskarinna till en känd författare. Vanessa Springora är förlagschef på det franska förlaget Éditions Julliard och det här är hennes debutbok. Samtycket utspelar under åttiotalets Paris. Vanessa är en ung flicka med en frånvarande far och en mamma som hellre lägger tid på fester och bjudningar än sin dotter. I skolan kallas hon för "paddan" och hon söker (och hittar) tröst i böckernas värld istället. Så strax efter sin trettonårsdag blir hon uppvaktad av en äldre man på en av de många middagar hon tvingas följa med sin mamma på. Han är en mycket känd författare och han säger att hon är vacker och vill bjuda ut henne. Vanessas mamma som ser sig själv som sexuellt frisinnad ger honom tillåtelse. Och så är det ju det här med att han är den store "G": Att hennes dotter träffar just honom ger henne minst sagt kredd i Paris innersta kretsar. Det här blir början på en flera år lång relation som kommer att kallas just "relation" av alla runt omkring Vanessa, inklusive Vanessa själv, trots att hon är ett barn. De blir officiellt ett kärlekspar, dricker vin på bistros och har ett stående rum på ett hotell nära hennes skola. Ingen protesterar. Nutida Vanessa berättar historien om tonåriga Vanessa med en ilska som får boksidorna att vibrera. Hon beskriver hur G metodiskt jobbar sig in till henne (och andra flickors) hjärta. Hur han ser sig som hennes sexuella lärare och hon hans musa. Samtycket handlar om att tappa orden. Som barn drömmer Vanessa om att bli författare. Hon skriver och skriver - fram tills att G börjar skriva om henne. Han fyller böcker om deras relation och håller henne därmed fången i texten. Till slut kan hon inte längre avgöra vad av henne som är en karaktär och vad som är en människa av kött och blod. Och karaktärer kan inte skapa, bara existera under någon annan. Hela sitt vuxna liv söker hon efter skrivandet tills hon inser att de finns rakt framför henne: i berättelsen om G. Vanessa Springora pulserar fram i sin text, som den att röjer undan allt sin väg. Här är någon som äntligen fått tillbaka rösten och det känns så mycket att jag läser ut den på en dag. Troligen kommer den leva kvar i mig resten av året. Kanske för alltid. Så jävla bra. Samtycket finns här och här.
