Jag har läst Den högsta kasten av Carina Rydberg. En självbiografisk roman som fick mycket uppmärksamhet när den kom ut för tjugotre år sedan och som nuförtiden betraktas som kultförklarad. I år utsågs den till Årets bok av projektet Stockholm Läser, så jag kände att det var på tiden för mig att ta mig an den. Inget namn är fingerat och många personer är kända. Det här är juicy Stockholmsgossip anno 1995. Romanen handlar om Carina som trettiotvååring. Hon är redan erkänd författare men har drabbats av skrivkramp. Hon hänger på sitt stammishak PA & Co varje kväll och gör av med förskottet hon har fått av förlaget. Romanen är uppdelad i två delar. I den första delen bestämmer hon sig för att ge sig av till Indien på en inspirationsresa. I den andra delen är hon tillbaka vid bardisken på PA. Och blir kär. Carina förälskar i en av de andra stammisgästerna. Han heter Rolf, kallas för Roffe och är advokat. De tillhör samma gäng som hänger på PA varje kväll. Röker cigaretter, dricker öl, vin, cognac, spelar kort, skvallrar, nätverkar. Carina är oftast den enda kvinnan och männen är skådespelare, förläggare, musiker och allmänt framgångsrika. Precis som det är när man är olyckligt kär överanalyserar hon Rolfs minsta rörelser. Hur han rör sig i lokalen, var han sätter sig, vilka han pratar med, hur han betonar orden. Är allt hemliga budskap till Carina? Det måste vara så, tänker hon. Hon kan inte bara inbilla sig. Besattheten växer för varje dag och ibland, när det äntligen känns som att hon är på väg att ge upp, räcker det med att Rolf lyfter ett finger i hennes riktning för att hon fullständigt är tillbaka i hans våld igen. Men det här är också en bok om klass, genus och status. Carina är en betraktare vid bardisken. Hon förstår att det finns osynliga klassmarkörer hon inte själv får fatt i men som ger andra fribiljetter. Hon ser hur män håller varandra om ryggen och hur kvinnor kommer och går. Hennes lösning blir just hennes skrivande. Uppfylld av hämnd och svartsjuka skingras skrivkrampen och hon börjar porträttera männen omkring henne, alltid med ett underliggande melankoliskt hopp om att bli sedd av Rolf, och med en slags hatkärlek till sitt andra hem, PA & Co. Då, när romanen kom ut, blev den kritiserad över hur Rydberg hängde ut människorna i sin omgivning. Men den som hängs ut på riktigt är Carina tycker jag. Männen spelar tennis och betalar notor, beklagar sig över sina liv, går runt med portföljer och drar kola. Vi lär känna dem i periferin genom Carinas blick. Men Carina är där på varje boksida, med bröstkorgen vidöppen för dessa värdelösa män hon bestämmer sig för att bli kär i. De behandlar henne som skräp och hon följer efter dem, till East, till Bombay. Gillade du Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är denna något för dig. Och söker du en välskriven bok för att kicka igång ditt läsande som hamnat lite i skymundan är denna perfekt. Carina Rydberg skriver på ett sätt så att texten rinner fram, man behöver bara följa med. Vill avsluta detta inlägg med en hälsning till alla därute som förälskat sig i veliga snubbar. Alla ni som stirrar er blinda på otydliga sms, som överanalyserar och gör er tillgängliga för någon som bara har lust ibland - Ni förtjänar mer. Boken finns här och här.
