Jag har läst Haralds mamma av Johanna Frid. Frids andra roman som utkom tidigare i år. Kanske minns ni hennes debut Nora eller brinn Oslo brinn? En svartsjukeroman om en tjej som blir besatt av sin pojkväns ex.I bloggen skrev jag: "Hennes ilska sipprar rakt in i mig och bär på så mycket energi. Jag älskade detta raseri som körde över allt annat i sin väg, det var som att bli tagen med storm.” Haralds mamma handlar om Claudia som blir strandad på en flygplats tillsammans med sin pojkvän Haralds mamma. De ska möta upp Harald som tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen. Flygplanet är försenat. Flickvän och mor blir tvungna att umgås - trots att de inte står ut med varandra.Parallellt med kammarspelet på flygplatsen följer vi Claudia och Harald från att de träffas till att Harald blir inlagd. Relationen mellan Claudia och Haralds mamma blir mer och mer infekterad. I Claudia och Haralds hem i Malmö uppstår pundandet både smygande och direkt. De knaprar piller för glatta livet och sover och är vakna oregelbundna tider. Harald har ångest och Claudia har ångest, utan att nå fram till varandra. Haralds mamma är en våt stickig filt över berättelsen. Och den karaktär som jag upplever är romanens problem. Haralds mamma är motbjudande för Claudia. Rynkorna över munnen, det buktande venusberget under den stora magen, den korta praktiska frisyren. Jag läser detaljerade beskrivningar av en kvinnas "förfall" och jag funderar på varför det stör mig. Jag är en stark förespråkare av karaktärer som skevar och att en bok varken behöver innehålla moral eller sensmoral. Min upplevelse är att Haralds mamma cementerar en rätt trött kliché. Det är lätt att sparka på den äldre kvinnan. Hon har historiskt i litteraturen beskrivits som tjatig, gnällig och bitter. Drag som delas med Haralds mamma. Kanske är det är Haralds mamma aldrig blir mer än den här enahanda bilden av en 60+ kvinna. Claudias hat tar aldrig hänsyn till den individualitet och komplexitet som finns i alla människor. Istället upplever jag att det inte gör så mycket mer än befäster en negativ stereotyp om äldre kvinnor. Det gör också att delarna där Haralds mamma är med aldrig når in i mig för att det beter sig så plant. Det hade varit långt mycket obehagligare om det brutit ut ett slags samspel mellan Claudia och Haralds mamma, eller om det bara fått sippra fram lite ljus. Det genomgående äcklet blir ett schabloniserade som gör mig uttråkad.Nu blir det här ett väldigt långt stycke om Haralds mamma, men jag kan inte låta bli att störa mig på den äldre kvinnans oduglighet i Haralds mamma och det simpla i att beskriva den äldre kvinnans oduglighet. Kanske finns det nån poäng som går mig förbi, antagligen.Bäst blir boken i Claudia och Haralds klaustrofobiska lägenhet där deras stigande misär och ångest blir både spännande och hjärtskärande. När Harald maniskt bakar bröd om nätterna, och deras hackiga sms-konversationer sinsemellan. Språket är behagligt: iskallt med metaforer som är on point. Jag är fortfarande ett Johanna Frid-fan, trots Haralds mamma i Haralds mamma.Haralds mamma finns här och här. Min recension av Nora eller brinn Oslo brinn.
