Har läst en bok med en framsida som blänker så fint att jag vill ha den som ett hårspänne i håret. Insidan minst lika fin. Spännande, märklig och skör. Harungen handlar om en kvinna som jobbar som forskare på ett laboratorium där man undersöker djurens medvetande. De kopplar ihop insekter, fåglar, däggdjur med nervtrådar in i en slags superdator, en mima. Inuti miman samlas djurens minnen och känslor, stor och väldig och svår att tyda. Utanför arbetets djurexperiment lever huvudpersonen ett vanligt liv, ett liv som känns mer och mer begränsat ju närmare inpå hon kommer miman. Finns svaret därinne, bland djuren? Harungen är nästan en slags science fiction. Märklig och dystopisk, men hela tiden med ena foten i vardagen. Trots allt det märkliga och kittlande som sker på laboratoriet fastnade jag ändå allra mest för de scener om nätterna när hon är med sin man Tyko. Ibland vaken, ibland sovandes. Det kändes så mycket? Det var som att jag själv var ihop med Tyko i 154 sidor. Tyckte så mycket om Ina Rosvalls språk, nästan som att läsa musik, en mjuk rytm genom hela boken. Finns här och här.
