Den där ser härlig ut att läsa, sa tre personer oberoende av varandra till mig när jag läste Kejsarens Barn tidigare i juli. Mjukband på 500 sidor brukar ju ha den tendensen. Men den var härlig på riktigt också, inuti. Kejsarens Barn handlar om den kulturella, intellektuella, unga New York-societeten tidigt tvåtusental. Skulle kunna vältra mig i sådana här böcker. Njutigt från start till slut, där de blasé släntrar omkring i Soho och Upper East, dricker iskaffe och försöker överträffa varandra i samtalsämnen. Det här är Claire Messuds debutroman, den kom ut 2006 men översättes till svenska nu i år. Den utspelar sig under månaderna innan 9/11 och handlar om kompisarna Danielle, Marina och Julius. Alla tre är up and coming inom olika delar av New Yorks kulturliv. Marina lever i skuggan av sin kända författarpappa och strugglar med sin första bok, Danielle jobbar inom tv och drömmer om att göra dokumentärfilm och Julius skriver krönikor i hippa tidningar. En dag kommer Marinas kusin Bootie till stan. Han är uppväxt i en småstad, fattig men hungrig på det New York har att erbjuda. Han blir en slags katalysator för kompisgänget och sätter igång en kedjereaktion av händelser. Jag älskar såna här småputtriga tegelstensböcker där något obekvämt och obekant osar under ytan. Berättelsen tar tid på sig och karaktärernas personligheter vecklas ut för läsaren som origami. Jag tycker den påminner både om Ett litet liv (framförallt de första 300 sidorna innan de makabra delarna) och Den hemliga historien. Tipsa mig gärna om flera såna här slags böcker om du vet nån jag borde läsa. Tyckte mycket om hur boken var skriven, meningarna ibland flera rader långa, orden välformulerade och invaggande. Översättningen är 10 av 10 poäng. Jag känner hur Manhattan luktar när jag läser den, jag ser alla karaktärer tydligt framför mig. Under läsperioden kunde jag vakna och längta efter historien, att jag skulle tillbaka till New York igen. Boken finns här och här.
