Jag har läst två böcker som utspelar sig i London, båda skrivna av manliga författare. Den ena är I Want You To Be Happy av Jem Calder.En debutroman som utkom i våras. Har blivit en superfavorit i sitt hemland. När jag var i Sverige såg jag att även Akademibokhandeln hade den frontad. I Want You To be Happy handlar om Chuck and Joey som träffas i en bar. Han är trettiofem år, hon är tolv år yngre. Han jobbar som copywriter på en reklambyrå, var nyligen förlovad och nu singel igen. Hon jobbar som barista på ett café och är ständigt pank. Efter en natt tillsammans skaffar de sig ett så kallat situationship, som ganska snabbt blir emotionellt ojämn: Hon börjar föreställa sig en framtid medan han är betydligt mer ambivalent.Vi följer Chuck and Joey i vartannat kapitel. Jag fastnade framför allt för kapitlen om Chuck. Först tänkte jag att det kanske berodde på att vi är ungefär jämngamla. Jag var också väldigt imponerad över hur en kvinnlig författare kunde skriva så träffsäkert om en man. Alla dessa mikroskopiska detaljer i hur han tänker, beter sig och förhåller sig till sin omvärld. Sedan såg jag bokens baksida att Jem Calder var en man 😆 Så inkörd är jag i att läsa kvinnliga författare haha. Det här är inte en roman om två som ska få varandra eller inte. Snarare handlar den om hur vi formas och förändras av de relationer vi hamnar i. Calder beskriver det väldigt träffsäkert.Och jag kan verkligen känna igen mig. Jag har en del relationer bakom mig, vissa flera år långa, men även några stycken som kanske inte sträckte sig längre än några månader. Jag upplever att även de kortare relationerna gjorde något med mig. Jag lärde känna dem, de betydde något.De lämnade avtryck och gjorde mig till den jag är idag. En annan sak jag tycker att Calder lyckas väldigt bra med är åldersskillnaden mellan Chuck och Joey. Allt det där man börjar lägga märke till när man blir äldre, ställt mot all den förhoppning som ryms i en tjugotreåring. Hur den ena redan vet vad den andra ännu inte har hunnit upptäcka.När jag var tjugotvå dejtade jag en trettiotreåring i några månader. Jag tyckte att han var helt sjukt gammal lol. Jag kom ihåg att jag fascinerat betraktade hans skrattrynkor när han låg tätt intill. En specifik sak jag minns om honom (förutom att han lärde mig hur man uttalde Pete Dohertys efternamn) är att han berättade rövarhistorier om saker han upplevt, som han sa att jag borde akta mig för. Jag lyssnade mycket noggrant. Sedan tänkte jag att jag skulle göra precis allt det där.Kanske är det också något av det som den här romanen handlar om. Att man inte kan ärva någon annans erfarenheter. Man måste skaffa sig sina egna, och ibland är det just människorna man möter på vägen som blir en del av dem. JÄTTEBRA BOK!Boken har beskrivits som en systerroman eller i samma litterära kategori som.. Evenings and Weekends av Oinsín McKenna. En debutroman som utkom 2024. Den dyker upp som tips i mitt flöde titt som tätt. Dessutom har min favorit Coco Mellors blurbat den på framsidan. Evenings and Weekends utspelar sig i London under en stekhet sommarhelg. Vi får följa ett antal människor vars liv på olika sätt flätas samman. De försöker navigera sina kärleksliv och sina drömmar om framtiden. Det här är också en berättelse om klass. Vad som slår mig (även i Jem Calders roman) är hur smutsigt London är. Hur låg levnadsstandarden kan vara i en av världens rikaste städer. Vi tror att vi lever i en modern tid bara för att vi befinner oss längst fram i historien. Men också vår tid är ju skruttig. Kanske kommer människor om hundra år att betrakta våra levnadsförhållanden med samma förskräckelse som vi betraktar artonhundratalets. Jag skulle beskriva Evenings and Weekends som en queer roman. Nästan alla karaktärer har på något vis en flytande sexualitet, och har de inte det så funderar de på om den kanske är det. London är en egen karaktär i sig, också den som en het, sexuellt laddad kraft. Trots det kommer jag aldrig riktigt in i berättelsen. Jag tror det beror på 2 saker: För det första karaktärerna. Det är så många, och namnen är så lika: Phil, Maggie, Ed och så vidare. Jag lyckas aldrig hålla reda på vem som är den extravaganta gaykompisen och vem som är den deprimerade änkan. För mig är det som att skriva en roman där alla heter Eva och Marie. Varje nytt kapitel känns som att börja om.Det andra är att jag upplever att för lite står på spel. Alla karaktärer bär på hemligheter och rör sig kors och tvärs genom London för att hinna träffas, erkänna och konfrontera varandra. Men jag förstår aldrig varför det är så bråttom.Kanske är det för att jag själv tänker mycket på dramaturgi just nu. Men för att en berättelse ska bli spännande måste konsekvenserna kännas. Det behöver inte handla om liv och död. En förtrolig bekännelse kan vara lika laddad som ett mord, om man förstår vad den kan ställa till med. Här blir det snarare som en ballong som långsamt pyser ut. Jag känner aldrig någon riktig oro för vad som ska hända, och när hemligheterna väl avslöjas känns det inte heller som att särskilt mycket förändras.Två välskrivna romaner om London. Läs den första om du frågar mig.Finns här:Jem Calder - I Want You To Be HappyOisín McKenna - Evenings and Weekends
