Läste ut Idioten av Elif Batuman för några dagar sedan. En roman som utspelar sig 1995, då e-mail är något nytt och artonåriga Selin börjar studera språk på Harvard. Selin drömmer om att bli författare och går olika språkrelaterade kurser samtidigt hon försöker orientera sig i Harvards oändliga värld av regler och instruktioner, rumskompisar, dejter och att lyckas få en natts tillräcklig sömn. På kursen Ryska för nybörjare går Ivan. Han står ut från resten av klassen - lång, tyst och fokuserad. Klassen läser en lättläst bok som heter Nina i Sibirien, en sorglig kärlekshistoria där huvudkaraktären Nina reser till Sibirien för att söka efter sin käresta, som av en händelse också råkar heta Ivan. Selin bestämmer sig för att skicka ett mail till Ivan där hon leker att hon är Nina från deras ryskbok. Hon skriver: Ivan! När du får det här brevet är jag i Sibirien. Jag hoppar av college för frågorna om artikulatorisk fonetik intresserar mig inte längre. Jag vet att du kommer att förstå mig och att det blir bättre så här. Jag kommer aldrig att glömma dig. Din Selin. Två dagar senare svarar Ivan. Det här är en otippat rolig bok. Roliga böcker är inte min slags favoritlitteratur, men jag vaggades snabbt in i Elif Batuman finurliga språk. Tyckte mycket att läsaren får följa med på kurserna som om man vore Selins klasskamrat. Jag kom på mig själv att börja längta efter boken när jag inte läste den: vad skulle Selin lära sig idag? Hur skulle det gå för Nina i boken Nina i Sibirien? Vad för upptåg skulle Selins roomie Svetlana dra med Selin på? Och så vidare. Lite otippat nog för en kärleksjunkie som jag själv tyckte jag delarna om Ivan var de minst intressanta. Han är en classic fuckboy som älskar uppmärksamhet och mansplaining, och således alldeles oemotståndlig för Selin. Men deras historia är uuutdragen och med få dramaturgiska kickar. Vi får följa Selin under två terminer på 500 sidor. Det är inte en berättelse med stora crescendon utan likt Curtis Sittenfields En Klass för sig handlar Idioten om vardagens små möten och huvudkaraktärens funderingar om framtiden och människor runt omkring henne. Precis som huvudkaraktären i En klass för sig är Selin nästan irriterande passiv, men det är ju också lite så det blir när man vill precis allt - men vågar nästan ingenting. Det är knappt att jag minns hur den slutade, men samtidigt känner jag Selin så tydligt som om hon vore min bästa vän. Boken finns att köpa här och här.
