Jag har läst Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth. Åh Vigdis Hjorth! Denna norska författare som tog mig med storm (och många andra också) när jag läste Arv och Miljö för tre år sedan. Nu har en ny bok översatts till svenska. Lärarinnans sång handlar om femtiosjuåriga Lotte. Hon arbetar som föreläsare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo, bor i ett litet hus som hon älskar i utkanten av staden, har en utflugen dotter som hon har god kontakt med och tillbringar sin lediga tid ute i skogen. Allt som allt är livet fint, tycker Lotte. Hon är engagerad och brinner för sitt jobb och finner lugnet bland träden, stenarna och bäckarna. När en sistaårsstudent på konsthögskolan frågar om hon vill medverka i en dokumentär om skolans lärare tackar hon ja. Han heter Tage Bast och vill filma henne både under lektionstid och på fritiden. Med en kamera efter sig tvingas Lotte plötsligt se sig själv utifrån. Det får henne att söka sig inåt och fundera på vem hon egentligen är. Det hon tvingas möta är inte något hon tycker om. Inte något hon tycker om alls, faktiskt. Precis som i Arv och miljö lyckas Hjorth skapa en hårdkokt deckarstämning trots brist på både mord och poliser. Arv och miljö handlar om ett syskonarv och Lärarinnans sång utspelar sig till stor del under lektionstid. Trots det vänder man blad som om något stort och mörkt ska avslöjas när som helst. Huvudkaraktären Lotte monteras långsamt ner framför kameran, inför läsaren och inför sig själv. Hon börjar plötsligt fundera på banala saker som sitt rörelsemönster: hur hon sitter, hur hon tuggar sin mat. Allt känns larvigt, barnsligt och framförallt ovärdigt för en kvinna i hennes egen ålder. Hon funderar på hur de andra lärarna i dokumentären skildras, hon tänker att de viskar om henne. Hon undrar om nätterna vad Tage Bast ska välja för vinkel. Lärarinnans Sång påminner mig om en fransk film jag tyckte om som tjugoåring, Mustaschen. I inledningsscenen står en man framför sin badrumsspegel och rakar av sig mustaschen. När han kommer ut i köket och frågar sin fru om hon märker något annorlunda ser hon oförstående ut. "Jag har rakat av mustaschen" säger han. "Du har aldrig haft en mustasch" svarar hon. I samma kusliga existentiella dunkel plockas också Lotte isär. Till slut kan hon inte längre skilja på om hon beter sig annorlunda för att hon dokumenteras, eller om bara levt omedveten kring sig själv tidigare. Det finns inget som är en objektiv sanning, men det finns heller inget som är objektivt "fel". Trots det är huvudkaraktären så mån om att att just inte göra fel - så pass att hon helt förlorar den stadiga grund av etik och moral hon byggt upp sin person och sin undervisning runt. Där får också Lärarinnans sång mig att tänka på samtiden. Det tjugotal vi lever i där vem som helst kan ta sig friheten att agera domare eller bödel, så kallad "cancel culture". Kanske skulle vi må bra av att bara backa lite, se oss själva utifrån och låta det bero ett slag. Annat jag läst av Hjorth: Arv och miljö
