Jag har läst Island av Peter Højrup. En dansk debutroman från 2014 som översattes till svenska nu i år. Island är en roman om en man som blivit lämnad av sin fru. Vi följer honom under tre tidsperioder: dagen innan utdelningen av Danske Banks Litteraturpris där han själv är nominerad, på ett flygplan påväg till Island där hans fru verkar befinna sig, och ett förut - när han tänker tillbaka på allt som varit. Scener korsklipps och läsaren kastas djupt ner i huvudkaraktärens tankebanor som flätas ut i långa trådar om tigrar, boaormar och dikter gjorda av marsipan. Innan Højrup debuterade som romanförfattare hade han redan publicerat flera diktsamlingar. Det märks. Det här är en roman där berättelsen får lämna plats för orden. Ibland känner man nästan fysiskt hur han går upp i ett flöde. Jag känner igen ruset i det. Jag tänker på när jag själv är så arg, så arg så arg, och måste MÅSTE skriva. Jag vet inte om Højrup egentligen är arg, men boken vibrerar av den ilskan när saker måste bara ner, oavsett hur det ska gå med meningarna, oavsett åt vilket håll de tar vägen. Det skapar en satirisk ton som jag tycker funkar väldigt bra."Är du okej, sade kvinnan. Ja, sa jag. Det är bara de här fördömda benen som aldrig kan göra det de ska, sade jag. Kanske skrek jag det, kanske slog jag mig på låren med knytnävarna medan jag skrek, för både kvinnan och barnet såg skrämda ut. Jag började gå nedför bron, över till den inre ön, där man kan känna sig lugn och glömma staden omkring sig och sitter under en tårpil och kyssa eller läsa Den unga Werther medan man drömmer om att kyssas och vara ung och olycklig igen -" Det jag fastnar för i Island är främst delarna som handlar om när någon man älskar backar från en. Det ensamma begäret att begära någon som inte längre begär en, och skammen i det. Har ni varit med om det någon gång? När den man lever med plötsligt inte längre vill ta i en. Att åtra någon som inte vill ha en. Det finns så mycket mörker i det, att va kåt och ledsen. Särskilt eftersom det en gång inte var så. Kanske vågar man fråga efter att ha samlat mod, men den andre kan så lätt kan skjuta ner frågan. Det är ju bara att säga att det inte är något. Den kanske bara är trött eller har mycket på jobbet eller orkar inte just då. Den kanske till och med säger att det inte är sant. Peter Højrup beskriver det i Island som "att ett dött djur ligger emellan oss". Har du en längtan efter att skvalpa omkring i någons prosalyrik och kanske få inspiration till ditt eget skrivande är det här något för dig. Är du någon som mer föredrar handling och dramaturgiska bågar är det här en bok du nog inte ska lägga i din bokhög. Island av Peter Højrup finns här och här.
