Jag har läst Jordisk av Theis Ørntoft. En dansk roman om 650 sidor som utkom för två år sedan. Under 2024 tilldelades romanen Per Olov Enquists Pris och European Union Prize for Literature. Varför är man så svag för tjocka böcker? Är en bok tegelstenstjock vill jag ta den i mina armar och bli bokens bästa vän. Kanske är det förhoppningen att helt uppslukas i romanvärlden och sedan inte behöva oroa sig över att man ska behöva lämna den inom närmsta tiden. Jordisk är uppdelad i fem delar. Fem miniromaner som flätas samman i ett släktträd. Vi följer den plittrogne bankmannen Ernst, som förlorar sitt jobb samma år som människan landstiger månen. Vi träffar hans tre barn i nutid. Vi följer dessa barns föräldrar och slutligen hamnar vi i framtiden, där Ernst barnbarnsbarn har fått ett kreatörsstipendium för att resa ut i rymden. Berättelserna rör sig över hela världen: från grisfest på Teneriffa på sextiotalet, via Köpenhamns dyra kvarter, till en fiskfabrik i norra Norge och de amerikanska Klippiga Bergen. Livet pågår, i det lilla och i det stora.Ørntoft skriver: "Det sägs att människan är ett destruktivt väsen. Det är det inte svårt att hitta exempel på. Men människan är också ett ordnande, organiserande fenomen i universum. Hon samlar och bygger upp saker, bilder gemenskaper och institutioner, reser hus och städer, lyfter materien mot en högre ordning med sina myriader av insisterande projekt och på så vis motverkar människan på ett förunderligt sätt entropin, en av fysikens mest grundläggande lagar."Det här utdraget upplever jag ramar in romanen väldigt fint. Jordisk berättar på sitt alldeles egna vis hur människan gör sina avtryck. De är oftast små, men de är alla av betydelse. I Jordisk är människan planetens myror: fixar det lilla i det stora för vår mänskliga överlevnad. En stolsrygg måste lagas för att upprätthålla det enorma spindelvävet av ordning. Som läsare följer man decennier av tankeverksamhet som ibland leder till något - men som i de flesta fall bara sveper förbi i karaktärernas huvud. Det finns mycket information i den här boken som inte leder någonstans. Kanske är det också poängen? Allt som sker runt oss pågår, vare sig vi väljer att delta eller inte. Livet blir av slumpmässiga möten. Dessa möten bygger släkter, förflyttar människor över planeten, och till slut: ut i rymden. Saker byggs upp och monteras ner, uppfinns och demoleras. Naturen är hela tiden närvarande i romanen. Det jordiska, det som finns under våra fötter: silver som utvinns, marmor som bryts ur berget, olja som pumpas upp. Jordartsmetaller som får namn, sorteras, värderas. Och längst ut ett barnbarnsbarn i en rymdfarkost som färdas genom stratosfären och ser allt detta uppifrån.I ett stycke talar en mamma och son om det kommunistiska manifestet och att naturen knappt existerar där i, som om man glömt att ta med den. Kanske är det också det som Jordisk handlar om, tänker jag när jag läser. Det jordiska är politiskt, särskilt nu, i tider av klimatkatastrofer och överutnyttjande. Vi människor är inte utanför naturen, vi är en del av samma energi. Det är också därför som en människas ensamhet i en skolklass på sjuttiotalet i USA kan gå i arv till hans son som söker ensamheten i en norsk by för att fly det som förväntas av honom. Kanske. Kanske är det så. Jordisk är annorlunda än mycket annat jag läst i år. Vissa stycken är sega och babbliga och känns rakt av som utfyllnad. Andra kapitel är jag som förhäxad. Men i det stora hela är det en roman som tar tag. En tegelsten som jag gärna bar runt på, och som belönar den som låter sig uppslukas.Jordisk finns här.ANDRA TJOCKA BÖCKER:Jonas Hassen Khemiri - SystrarnaBret Easton Ellis - SkärvornaBarbara Kingolver - Demon CopperheadCaroline Ringskog Ferrada-Noli - Rich boyLydia Sandgren - Samlade verk
