Jag har läst Kallt nog för snö av Jessica Au. Jessica Au är en australiensisk författare och det här är hennes andra roman. Kallt nog för snö var hennes internationella genombrott och har översatts till ett flertal språk. Boken utkom i Sverige för någon månad sedan. Den är översatt av författaren Amanda Svensson, vilket alltid gör mig intresserad! Tycker hon når fram i det engelska språket på ett sätt få översättare gör. Kallt nog för snö handlar om en vuxen kvinna som reser till Japan tillsammans med sin mamma. De kommer med flyg från olika platser och har inte setts på ett tag. Dottern är kulturtintresserad och drar med sin mamma på olika vernissage och museum. När hon står framför tavlor och konstinstallationer börjar hennes hjärna arbeta, hon vill prata om vad hon ser och minnen som dyker upp kopplat till det. Men hennes mamma är någon annanstans, bildligt men också bokstavligt - väntar på en parkbänk utanför. Distansen mellan mor och dotter väcker frågor i dottern. Hon funderar på om mamman är där för att hon vill det, eller för att hon helt enkelt är artig? Trots att de är familj är deras liv olika och har alltid varit det: mamma som emigrerat till ett nytt land från Hong Kongs fattiga kvarter, dottern som vuxet upp i det nya landet och skaffat sig kulturellt kapital. De saknar inte bara verktyg för att närma sig varandra, dottern inser att hon inte har en aning om vad hennes mamma vill och önskar, överhuvudtaget. Det är nästan som att hon helt saknar vilja. Det här väcker irritation men också nyfikenhet. Det slår henne att mamman inte kan prata med sin dotter på sitt eget modersmål och vilken begränsning det måste vara. Vem är hennes mamma? Det här är en kort, nästan minimalistisk roman som stannar i de små detaljerna och broderar ut sig därifrån. Vad doften av en kyrka väcker för minnen, ett blött paraplyställ, smaken av en kaka och bränt ris. Det finns ett uttryck som lyder ungefär ”var snäll mot dina föräldrar för det är också deras första gång på jorden”. Det tänker jag på när jag läser Kallt nog för snö. Man lever en hel barndom i föreställningen att ens mamma är komplett - kan allt, sett allt, vet allt. Man tillbringar sitt vuxna liv med att hantera att det inte är så. Jag ser det som en slags nedmontering. fram till att ens mamma kanske en dag står framför en och på något vis är en själv. Men samtidigt inte alls. En mamma är bara en människa som råkade bli ens mamma. I en scen i Kallt nog för snö tar mamman av sig sina skor när de ska gå in i en kyrka. Hennes dotter betraktar de gräddvita strumporna och tänker att de är en liten flickas. Det är en sån fin scen; om livets förgänglighet, om skörhet och om mammor.Kallt nog för snö finns här och här.
