Oj oj, jag ligger så efter med att berätta om böckerna jag läst. Men idag tänkte jag i alla fall skriva lite om Nuckan av Malin Lindroth. Första gången jag hörde om boken var tidigare i somras när Lindroth gästade Babel, och det gjorde ont i mig hur ledigt programledaren och gästerna svängde sig och kallade Malin för "nucka". Instinktivt i mig kände det som ett sånt skällsord. Men det är också vad den här boken handlar om. Att reclaima ordet nucka, precis på samma sätt som queer, bögar, flator, funkisar. Att äga sitt skällsord tills det upphör att vara det. I en essä på drygt hundra sidor beskriver Malin Lindroth hur det känns att vara ofrivilligt singel. Att vid femtio års ålder vara den som "blev kvar", den som aldrig blev vald. Det är otroligt utelämnande, kittlande och sorgsamt skrivet. Men också sprängfullt av styrka. Att det räcker nu. Med medlidsamma blickar och bortförklaringar. Tyckte mycket om denna symbolik med berättelsen Prinsessan på glasberget. Man läser in olika saker i böcker såklart beroende på vem man är. Men för mig kändes Nuckan som att Malin tog tag i sitt livsgenomgående mönster av att bli illa behandlad av män. Att sluta vara okej med att vara ett slit-och-släng-material, att alltid vara lyssnaren, att alltid komma när de ropar. Att det inte är värt det. Att välja ensamheten istället för att bli trampad på. Väldigt spännande bok. Kände mig upplyft och stärkt av att läsa om ett perspektiv och en roll i patriarkatet som annars är så skamfylld och lågstatusstämplad. Så befriande att läsa om kvinnoöden som inte ursäktar sig. Boken finns här och här.
