Här kommer en bok om kärlek som jag läst i tre olika länder, på vissa flygplatser och över en och annan måltid. Kärlekens väg av Alain de Botton. Boken handlar om Rabih, en trettioettårig ung man som längtar efter den stora kärleken. En dag träffar han Kirsten på jobbet. Han jobbar på en stadsplaneringsbyrå och hon leder projektteamet på kundsidan. Han faller för hennes lugna, trygga sätt, hennes intelligens, mod och fräkniga kinder. Ja, sen börjar den där kärlekshistorien som vi är uppväxta och uppfostrade med att längta efter. En tvåsamhet, ett bröllop, ett barn eller två, någon att leva bredvid. Kärlekens väg handlar om Rabih och Kirstens liv tillsammans kombinerat med författarens filosofiska betraktelser kring deras relation. Vad är det egentligen vi kräver av ett förhållande? Hur kommer det sig att så många förväntar sig att en enda person ska fylla alla ens tomma luckor och obesvarade frågor? Varför glorifieras förälskelsens första faser så till den milda grad att nästan alla förhållanden till slut når någon slags besvikelse? Är det ens värt det? Mår vi kanske bättre utan alltihop egentligen? Jag tyckte mycket om boken. Den fick mig att känna mycket och tänka mycket. Även om jag nog hade uppskattat lite mer ur Kirsten perspektiv och stundtals ett tajtare genusperspektiv är Alains teorier intelligenta och intressanta, säkert extra så för någon som är gift och har barn. Det var ganska komplicerat och psykiskt dränerande att läsa en bok om kärlek och relationer på ett filosofiskt plan när man själv för tillfället förlorat respekten på sin egen intuitiva förmåga. För det är väl tyvärr så det fungerar med jobbiga break-up. Och det är ju sällan den i förhållandet som faktiskt var ansvarig för de felaktiga handlingarna som måste stå ut med de kvarlämnade svallvågorna av sorg - det blir istället den som stod bredvid och valde att blunda för det. Man tillät sig att bli så blind att man intygade sig själv att det bara satt i ens huvud. Man blev till och med intygad av den man levde med att det var så. Jag slås dagligen av skammen över att jag inte var mer intelligent än så. Att jag inte fattade. Att man aldrig kanske kommer se det sedan heller för att man aldrig vill. Människor tröttnar på en och likt förbannat måste man bygga upp sin självkänsla på nytt för vem 17 orkar bära på känslan att man är någon som den man en gång älskade inte längre vill ha. För mig är den nästan orimlig att bära, jag paketerar den fint i någon låda och tänker på annat. Och precis som karaktärerna i Kärlekens väg kommer vi göra säkert samma misstag om och om igen tills vi dör. Så är kärleken, fett flyktig och så förbannat skör. Boken finns här och här.
