Jag har läst Klara och solen av Kazuo Ishiguro, en sci-fi roman som kom ut alldeles nyligen. Kazuo Ishiguro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2017 och detta är den tredje romanen jag läser av honom. Klara och solen handlar om AV:n Klara: en Artificiell Vän till salu för att bli en ung persons följeslagare till vuxenlivet. Klara står bland raderna av AV:s i butiken och observerar människor som kommer in och ut. Ibland flyttar föreståndaren fram Klara till skyltfönstret och då får hon chansen att betrakta världen utanför. Hon läser med stort intresse av ansiktsuttryck, rörelsemönster och hur människorna interagerar med varandra. Hon längtar till den dagen en flicka eller pojke ska välja just henne av alla AV:s i butiken, ta med henne ut och visa världen. Och så en förmiddag dyker trettonåriga Josie upp och de kan inte släppa varandras blickar. Josie lovar Klara att komma tillbaka för att ta med henne hem. Men föreståndaren förklarar för Klara att man inte alltid kan lita på människor. Det här är inte första gången Ishiguro skriver en berättelse med en robot som huvudperson, i Never let me go porträtterar han en grupp kloner som inväntar vuxenvärlden. Greppet att skildra människan utifrån en robots blick är en intressant vinkel. Ishiguro beskriver förvirringen så fint. Vilken ansträngning det kan vara att tolka mellan raderna. Klaras blick är öppen som ett barns, hon försöker förstå hur förloppet av reaktioner fungerar. Ibland leder ilska till något bra, men ibland blir allt förstört. Precis som i de tidigare böcker jag läst av Ishiguro är stämningen finstämd utan hastiga rörelser. Det kusliga och oförklarliga rör sig istället under ytan. Det gör det svårt att sluta läsa. Det slår mig också, även denna gång, hur bra han är på kvinnoporträtt. Det kan man ju rynka pannan åt och tänka "varför skulle det inte kunna vara så", men tro mig att det inte sällan blir nästan komiskt när män ska skildra kvinnor. Men Ishiguros karaktärer är mångbottnade, intressanta och aldrig stereotypa. Klara och solen handlar om en värld skapad av människan men som också andra varelser måste förhålla sig till. Det är inte lätt. Men ibland, då och då, dyker det upp någon som orkar förklara vad kärlek, vänskap, svartsjuka och närhet är för den som inte förstår. Och tydligheten i det basala blir så skör och utelämnande att det ter sig som poesi. Andra bokinlägg om Ishiguro: Bleknande berg Never let me go Boken finns här och här.
