Jag har läst Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson. Årets vinnare av Augustpriset i skönlitteratur. Kungen av Nostratien är Samuelssons 17:e bok och den första jag läser av honom. Kungen av Nostratien handlar om John, en halvmisslyckad författare. Hans tredje roman har nyligen blivit refuserad och han har gett upp skrivardrömmarna. Det är då som han får en märklig förfrågan från ett av de största förlagen:Den ikoniske författaren Göran Frid har fått stroke. Dagen innan stroken lämnade Göran sin nya roman till förlaget. Men manuset är fullt av luckor. Det saknas stora stycken av text. Nästan som tomrum. Nu undrar förlaget: Kan John tänka sig att fylla dessa luckor med text? Förlaget säger att det är Göran själv som efterfrågat John. Med löfte om en stor bunt pengar och en egen skrivarlya mitt i stan tackar John ja. Men ju längre John kommer i manuset börjar han ana att det döljer sig något mycket större i texten. Tänk om tomrummen i själva verket inte är tomrum? Tänk om de är fyllda av någonting som inte syns? "Jag måste läsa årets vinnare av Augustpriset och det är nu" tänkte jag, för att det alltid är kul när man är aktuell här i bloggen. Det var allt jag tänkte. Hade ingen aning om vad den handlade om. Alltså noll. Läste inte ens baksidan, körde bara igång. Först och främst har Tony Samuelsson ett angenämt sätt att skriva på. Ja, det är nog rätt adjektiv. Det är inte tillkrånglat, inte pretentiöst. Det är välkomnande. En författare som kan sina meningar och tar mig som läsare vänligt i handen framåt på resan. Det är nog en stor anledning till att jag läser ut den här boken på tre dagar. Språket är enkelt att göra sig hemmastadd i. Men en annan stor anledning är den kusliga undertonen.Samuelsson korsklipper berättelsen om spökskrivandet med Johns relation som barn med den store författaren Ivar-Lo Johansson. Det var "Lo", som John kallar honom, som visade John skrivandets kraft. Framförallt skrivandet som en proletärförfattare, en sanningsägare om klass och socialism. "Proletärförfattaren" talas det mycket om i boken, framförallt i den första halvan. De tre författarmännen: Göran, John och Lo, definierar sig alla som det. Själv tänker jag att det var länge sen jag hörde ordet "proletär", men läser i efterhand att Samuelssons romaner alltid undersöker klass. John ser sin klass som sin identitet, men i Kungen av Nostratien ser jag snarare klassamtalet som en fond. För inte är det Ivar Lo Johansson som proletärförfattare som binder honom till Göran Frid, snarare viljan att komma närmare barnet inom sig själv. Den barnsliga gnista och lusta som finns i att vara en människa med historier. I den tredje delen av Kungen av Nostratien lyfter den från marken och rör sig mot det filosofiska ogreppbara. Är språket en större kraft än människan själv? Är vi bara ett kärl av kommunikation, ett samtal som skjuter vidare ut i rymden? Tomrummen i Göran Frids manus får plötsligt liv. Det är som om romanen själv ställer frågan: Är det vi inte ser viktigare än det vi ser? En väldigt speciell bok. Vet inte vad jag väntade mig men det var nog inte detta. Osvenskt! En mysterieroman, eller en deckare för språknördar. Kanske möjligen rentav sci-fi. En roman om skrivandet och längtan till skrivandet. Om urmänniskans drivkraft att få berätta. Kanske en roman om att vara människa.Kungen av Nostratien finns bland annat här och här.
