Jag har läst Kvinnomanualen av Anna Björklund. Kvinnomanualen innehåller 8 essäer om att vara kvinna, om kvinnlighet och om att vara Anna. Det är Björklunds första bok och den utkom i våras. Värt att säga är att jag är bekant med Anna (vi firade exempelvis nyårsafton ihop!) och därför är det förstås omöjligt för mig att vara helt objektiv i denna lilla text. Anna är ungefär lika gammal som jag och uppvuxen i samma kvarter, hon är Stockholmare med föräldrar som är Stockholmare och hon skrev boken när hon bar och sedan ammade en liten bebis. Det finns alltså ganska många beröringspunkter med mig själv. Därför är det kanske inte konstigt att boken inte bara tar tag i mig när jag börjar läsa - den fullständigt uppslukar mig. Jag har läst ut den på ett dygn.I de 8 kapitlen behandlas ämnena MAT, SEX, ARBETE, KLÄDER, MODERSKAP, SKÖNHET, HUSHÅLL och LYCKA. Vad de har gemensamt är sökandet. Sökandet efter att passa in, att hamna rätt, att hitta fram. I kapitlet om mat beskriver Anna hur hon aldrig har känt sig så sedd som när någon kallar henne Mary-Kate Olsen, hon tar lån för en Birkinväska som nittonåring i kapitlet om Kläder och i Moderskapet berättar Anna om hur hon efter sitt första barn stannar till på väg hem från BB och tar ett glas vin på restaurang - för att hon inte vill va en sån där mamma som fråntas livets goda. Alla kapitel når samma insikt - när Anna fyllde 25 år fann hon lugnet i kärnfamiljen. Hon gifte sig, skaffade tre barn, hoppade av sin utbildning och hittade sig själv i det lilla livet. Anna landade och det var i hemmet hon fann friden. Hon beskriver sin nuvarande tillvaro som klosterliknande: hon skriver texter i sovrummet med ett barn på ryggen och två andra bredvid sig, lagar storkok på närodlade råvaror, manglar familjens lakan och syr sina egna gardiner i gräddvit molton. Det är i de klassiskt kvinnligt betingade egenskaperna som hon kan andas, och är det egentligen så fel? undrar Anna. I slutet av nollnolltalet skrev Isabelle Ståhl en ilsken krönika om att jag tog tillbaka femtiotalsidealet genom att ha puffiga klänningar och docksöta poseringar. Hon skrev ungefär: hon borde gå på fest istället och uppfylla sig själv. Att jag jobbade på reklambyrå och tbh var ute och festade flera dagar i veckan var inte relevant. Det var kläderna som syntes, och de talade sitt tydliga språk: här är en tjej som gillar att baka muffins och stryka sin killes kläder. Då, för femton år sen, cirkulerade debatten kring om man fick klä sig som en hemmafru även om man inte ville vara en hemmafru (svaret på detta är btw ja). Men så här femton år senare tänker jag snarare att om det nu varit så att jag hade velat vara hemma och baka en kaka istället för att "festa och uppfylla mig själv", hade det verkligen varit en uppmuntran till att backa tiden 70 år? Nej. Förstås inte. Symboler förändras. Om hemmet var ett slags fängelse i mitten av femtiotalet är det kanske motsatsen i dagens samhälle. Kvinnomanualen rör upp och rör till och vänder speglarna åt alla möjliga håll. Anna har hittat sitt livs mening och även om jag själv kanske inte kommer sy mina barns kläder eller bygga mina egna skåp (och att det är få som har tiden, kraften och möjligheten att leva så) så är det så skönt att läsa om någon som brinner med en sådan övertygelse. Anna skriver närapå frireligiöst kring sin livsstil, och det är befriande. I en tid där jag upplever att alla ursäktar sig ursäktar sig Anna aldrig. Jag tänker att feminismen inte alltid handlar om vad den enskilda (kvinnliga) individen tar för val - utan att hon känner att hon har friheten och utrymmet, den bredden, att ta vilka val hon vill. Och då menar jag inte ur ett liberalt högerperspektiv utan att vi har råd idag att tänja på hur den feministiska kampen utövas. Man kan exempelvis vara hemma med sina barn och samtidigt bedriva politik, skriva böcker, ha en stor platform. Det som på ytan ser ut som man lever ett ojämställt liv är kanske de facto motsatsen, hemmet är lika mycket arbetsplats i dagens digitalisering. 2022 finns det kanske något feministiskt i att vara "hemmets lilla dammsugande diktator", trots att motsatsen har hamrats in i decennier. Jag är medveten om att det blir en klassfråga att ha möjligheten att ens leva så, men det är intressant att läsa om någon som gör det.Kanske har Anna hittat fram till sin innersta kärna, kanske kommer hon gå igenom tjugo andra faser till. Det spelar hur som helst ingen roll, jag läser Kvinnomanualen med stor behållning och känner en inre styrka av den pulserande drivkraft som finns i Anna. Eller som Anna själv beskriver finansministern (och numera statsministern) Magdalena Andersson när Anna intervjuar henne efter Moderaternas partiledare Ulf Kristersson på Almedalen:"Hon stirrade oavvänt på mig och jag minns inte vad hon svarade, det var något skarpt och lite kul, men det som fick mig att haja till var den oväntade styrkan, hettan. Det fanns inget av det växelvarma, undanglidande som hennes konkurrent visat upp - den här mamman var ett rovdjur." ---------Kvinnomanualen finns här och här.
