Jag har läst en bok igen. Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall, kom ut tidigare i år. Låt oss hoppas på det bästa är en självbiografisk roman som handlar om tiden före och tiden efter Carolina en oktobermorgon hittar sin pojkvän död i sängen. Hjärtstopp, pang bom, och deras gemensamma barn bara några månader gammalt. Vi får i en slags dagboksform följa sorgeprocessen framåt, varvat med återblickar hur de träffades fem år tidigare. Som ni säkert förstår är det här en väldigt väldigt sorglig bok. Carolina beskriver känslan av hur någon rycks ifrån en och aldrig mer kommer tillbaka så panikartat att man liksom vill famla sig in i sidorna och krama henne. Men det som lyfter den här historien en extra nivå tycker jag, är att tillbakablickarna i kärlekshistorien inte är romantiserande. Att det inte i huvudsak är fjärilar i magen och leva lyckliga i alla våra dagar. Istället beskriver hon en rätt krånglig relation. Olika behov, bråk, missförstånd, annorlunda framtidsdrömmar. Hon vill ha barn, han vill inte. Ett barn kommer ändå, och några månader senare är han död. Det hade varit så lätt att rädda sig själv tänker jag, att liksom försköna förhållandet för att stå ut. Men istället gör Carolina tvärtom, och i ärligheten blir det mörka nästan en ännu starkare kärleksförklaring. Jag tyckte mycket om den. Särskilt tillbakablickarna. Är sån relationstorsk i boksammanhang, njuuuter av att läsa om nyförälskelser och hemmafesthångel. Tyckte det blev lite väl tradigt i slutet att läsa om alla framsteg det här barnet gjorde i sin utveckling, pga blir så generiskt på något vis? Men det kanske mest har med mig att göra. Att läsa om bebisar tycker jag är ungefär lika intressant som att läsa om karaktärer som drömmer. Väldigt hudlös och fin bok hursom. Finns här och här. ?
