Jag har läst Livet är inte alltid Hawaii och Det förlorade paradiset av Harry Anderson. Två seriealbum som handlar om den lite vilsna tjugotvååriga Harry som släntrar runt i Stockholm och drömmer om att komma in på konstskola. Harry bor hos sin mamma och tillbringar de flesta av kvällarna på krogen. Han tar olika ströjobb för att tjäna ihop pengar till cigg och öl och ansökningsdatumet till konstskolan kryper allt närmare. Harry undrar varför alla har det så himla lätt när han har det så svårt. Hur ska han hinna göra arbetsprover när han måste arbeta hela tiden? Och framförallt, hur ska man hinna göra saker på dagarna när det är så roligt att vara vaken på nätterna? Harry går på hemmafest, hånglar med tjejer och hänger på låset på sina stammisställen. Men han är alltid ute sist, vaknar upp på random platser dagen efter, slår sig och sårar sina vänner. Snart är det bara dagar till arbetsproverna ska in. Han ritar ihop dem fyllan och skickar in. Vad han ritade? Det minns han knappt. Harry Anderson skriver sorgligt, ärligt och roligt om vägen fram till att erkänna ett missbruk. Men albumen handlar också om den starka längtan efter kärlek, om vänner som försvinner in i sig själva och jakten på att känna något, vad som helst. Jag och Harry är ungefär lika gamla och den tjugoåringen som skildras i boken hänger på samma ställen jag gjorde, lyssnar på samma musik, rör sig runt i samma områden och funderar på samma saker - både när det handlar om relationer och framtiden. Fast jag drömde om att komma in på reklamskola istället för konstskola ☺️. Att läsa de här två albumen var således som en liten fint förpackad resa till en tid med snedluggar och bandcitat, billig öl på Snövit och fredagar i Lilla baren på Riche. Nu förtiden hittar man Harrys konst på Nordiska Galleriet och hans vaser och små figurer i porslin är något av det finaste jag vet! Har själv en print av honom på väggen och en liten porslinsfimp i en askopp på soffbordet. Jag tyckte väldigt mycket om dessa två seriealbum, framförallt hur Harry skildrar sina vänner och hur de försöker hjälpa varandra trots att allihopa är lite trasiga i kanterna. Som man är. Grät vid de sista sidorna. Det blev så sorgligt. Men fint. Första delen Livet är inte alltid Hawaii finns här och andra delen Det förlorade paradiset här.
