Jag har läst Maken av Gun-Britt Sundström. En svensk klassiker från 1976. Maken har lästs av hundratusentals genom decennierna och berört lika många. Jag läste den som sjuttonåring och kunde relatera cirka noll. Mindes därför ingenting och bestämde mig för att läsa om den nu i sommar. Maken handlar om Martina och Gustav och deras av- och på-förhållande. Tänk Bianca och Phillippe upphöjt i tio. De är tjugo år när de träffas och under bokens 600 sidor hinner de göra slut minst lika många gånger. Martina är en fladdrig piprökande sökare, Gustav en traditionell kristen i kostym. De möts i politiken (VPK), intresset för omvärlden och den där ganska magiska känslan som alla som någon gång varit ihop med någon kan förstå: ingen fattar nåt utom vi. Deras stora problem och eviga samtalsämne är att Gustav älskar Martina mer. Gustav klänger, Martina vill andas. Gustav vill flytta ihop, Martina vill vara ifred. Gustav vill gifta sig, Martina tror inte på äktenskapet. Men varje gång Gustav tröttnar förgås Martina av saknad efter honom. Hans icke-varande är värre än hans varande kommer hon fram till. Det här är en bok som på många sätt ger mig eksem. Kanske för att det Martina sysslar med är mitt livs stora skräck: att klänga sig fast vid någon halvdan och så plötsligt har hela livet gått. Det är också den absolut vanligaste frågan som jag får av läsare: jag är vill göra slut med min kille men vågar inte. Hur ska vi klara oss utan varandra? Hur ska han klara sig?Jag blev ihop med min första pojkvän när jag var 19 år. Jag hade dejtat killar innan men aldrig känt ett tillräckligt stort sug i magen. Jag var stor romantiker och övertygad om att den första kärleken måste absolut välta omkull en. Det gjorde den till slut. Jag var så kär i Tobias att jag inte vågade titta honom i ögonen de första tre månaderna av vårt förhållande, för att det kändes som att hjärtat skulle stanna då. Vi var ihop i tre och ett halvt år men egentligen borde vi ha gjort slut tidigare. I något halvår gick jag omkring och vände och vred på den stora känslan av att inte vara kär. Vi var unga och hade växt ifrån varandra, det är ingenting konstigt. Men det enda jag kunde tänka var på hur otroligt ovisst det skulle vara att leva utan min bästa vän och hur sjutton HAN skulle klara sig. Att tjejer går runt och oroar sig för hur deras pojkvänner ska klara sig utan dem är något jag förstått, efter år av relationsbloggande, mycket vanligt. Här kommer svaret: killar klarar sig utmärkt. Vet ni varför?Därför att alla förtjänar att vara ihop med någon som är kär i dom. Mår inte du bra i ett förhållande gör inte heller din pojkvän det. Martina klamrar sig fast vid de ljusglimtar hon delar med Gustav men irriterar sig på honom under dygnets alla vakna timmar. Hon vill inte krama honom, inte säga att hon älskar honom. Men känslan att frigöra sig från någon bör ej förväxlas med känslan av kärlek. Gustav blir som Martinas stora drog, så fort de gör slut klarar hon sig max ett par veckor själv innan hon lyfter telefonen igen. Ensamheten, bristen på tvåsamheten, äter upp henne. Något av det svåraste som finns i livet är när det tar slut. Oavsett om du var den som gjorde slut eller den som blev dumpad så kommer inledningen av det nya kapitlet alltid vara smärtsamt. Din bästa vän är inte längre din bästa vän. Du sover ensam, vaknar ensam och ingen ser när du gråter. Det viktigaste man kan göra här är att hålla hårt i sin egen hand och pulsa framåt, för det blir alltid bättre till slut. Det är helt sant, det blir inte sämre. Känslan av att man gjort ett stort misstag är en obligatorisk övergångsfas. Livet är kort, det är bara ett enda. Inget mer. Nöj er inte med något halvdant, spill inte era nätter i sängen med någon som ni inte tycker doftar gott. När du blir din värsta version av dig själv tillsammans med någon har det redan gått för långt. Men det är inte försent, det är aldrig försent att göra slut. Gör slut Martina! ropar jag in i Makens boksidor och hoppas att Martina ska höra ner genom decennierna. Om hon hör eller inte, det får ni upptäcka själva. En mycket bra bok.Maken finns här och här.
