Jag har läst ut en bok. Karismasamhället: en roman av Elis Burrau. Kanske är Elis Burrau Sveriges vackraste namn eller? Omslaget på denna bok är ju inte fy skam det heller. Karismasamhället: en roman är som 230-sidig mix av dagboksanteckningar, hastigt nedskrivna dikter och facebookkonversationer nedkokad till sitt alldeles egna flöde. I början blev jag nästan fnittrig för att formuleringar att stryka under bara avlöste varandra. Som stycket här ovan. Det är så bra? Boken handlar om ett kompisgäng som består av 30% namedropkonversationer , 30% bli fulla på eventvin, 30% konstnärsstruggle. Ingen är så djup som någon som är 23 och det är det finaste med alla 23-åringar. Man får nästan känslan att hela Karismasamhället: en roman är skrivit i anteckningarna på mobilen. Det är som att hänga i någon okänds anteckningsapp. Vissa saker fattar man överhuvudtaget inte alls, andra är märkliga tankevurpor som jag inte ens är säker på om de betyder något för Elis Burrau? Kanske? Vet inte om det spelar någon roll? Det är nog också därför som jag mest fastnar för delarna när han beskriver händelser och människor runt omkring honom. Som när hans kompisgäng hänger på Scandic Malmen, går på efterfest på en parkeringsplats i Hökarängen, blir tatuerade med ekologiskt bläck i en hemmatatueringsstudio och skriver meddelanden i gruppchattar på Facebook. Jag tycker mycket om det stillastående i berättelsen. ”Romaner med handling är skittråkiga” skriver Elis Burrau. Och jag håller med till viss del, men trots krigandet efter en avsaknad av handling är den ändå där: i slutet av boken känns det ändå som jag skapat en en slags kontakt med både honom och hans bästisar. En inblick rakt in i någons huvud, sällan man får det ändå. Fint. Finns här och här.
