Jag har läst Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Romanen gavs ut 1954 och räknas till en av de stora efterkrigsromanerna. Med tydlig inspiration från sitt eget liv skildrar Beauvoir en krets författare, journalister, filosofer och politiska aktivister i Paris under åren efter andra världskriget. De är alla tilltufsade av kriget, men fulla av framtidstro. På caféer i Montparnasse diskuterar de litteratur och politik över champagne och café crème.Simone de Beauvoir är främst känd för Det andra könet. Boken kom fem år före Mandarinerna och är kanske 1900-talets mest inflytelserika feministiska verk.Grundtesen i Det andra könet är att kvinnors underordning är socialt skapad. Alltså: Man föds inte till kvinna, man blir det. Den feminism jag växte upp med (och också brann för <3). Jag lyssnade på avsnittet i P3 Klassikern om Det andra könet samtidigt som jag läste Mandarinerna. Där pratar de om att Simone såg sig själv som ett undantag. Hon levde ett liv som hon betraktade som ”ett manligt”. Hon skrev, undervisade, reste, älskade vem hon ville och rörde sig i samma intellektuella kretsar som män omkring henne. När hon skrev om “kvinnan” i Det andra könet var det snarare som att hon studerade en grupp från sidan. Detta samtal i podcasten blev en glödlampa för mig under min läsning av Mandarinerna.För även om Beauvoir menar att kvinnor förtrycks som grupp, betyder det inte nödvändigtvis att man tycker om kvinnan. Eller ens respekterar henne om vi ska hårddra det. I Mandarinerna är männen planeter som kvinnorna roterar kring. Den enda kvinnan i boken som behandlas med verkligt djup är den karaktär Simone till stor del baserat på sig själv, Anne. De andra är platta figurer, inte bara genom männens blickar utan också genom berättarens. Jag upplever alltså inte att Simone belyser den kvinnliga underordningen, utan snarare häcklar kvinnan som det svagare könet.Kvinnorna är besatta av sina utseenden, gråter, svimmar, dricker för mycket. Den enda kvinna i Mandarinerna som försöker sig på att skriva romaner producerar självklart bara livlös text.Kvinnan som blir slagen av sin man "har lärt sig blöda på kommando sen barnsben". När Anne till slut blir förälskad och förvandlas till just den sorts kvinna romanen ser ner på ska det stå henne dyrt. Männen i boken funderar kring vilken poäng litteraturen har i en värld som just överlevt fascism, krig och koncentrationsläger.Är det försvarbart att skriva romaner när världen står i lågor? Eller måste litteraturen tjäna ett politiskt syfte?Det är intressanta frågor, visst. Men herrejösses vad dessa män ska prata.De politiska diskussionerna upptar en enorm del av romanen och är, åtminstone för mig åttio år senare, dess svagaste partier.När Simone de Beauvoir inte bryr sig om politik är hon en stor poet!Det finns så många meningar i den här boken jag skrivit under. Jag måste stanna upp i formuleringar och läsa om flera stycken. Blir nästan stressad av att de är inlåsta i en så stor roman. Jag vill klippa ut dem, förstora dem, rama in dem på mina väggar. Det känns som att jag blivit manglad genom ett hårt träningspass när jag läst ut denna roman som till och med i pocketversion väger ett kilo.Den sista femtedelen är allra starkast. När vi får komma in i Annes känsloliv, när hon tillåter sig att vara en trehundrasextio graders kvinna med alla sina skavanker, känslor och brister, börjar boken vibrera.Anne förlorar en man hon älskar och det känns som att jag förlorar honom också. Beauvoir skriver så träffsäkert om att vara den som blir kvar när någon inte längre vill ha en, att jag upplever det som att det händer mig själv. Och plötsligt gråter jag ner i boken på löpbandet på gymmet.Efter ett kilo bok är det inte de politiska idéerna som stannar kvar hos mig. Det är kärlekssorgen.Mandarinerna finns här.
